Tillstånd som orsakar svullnad och smärta i stortåleden

Smärta och svullnad i stortåleden som inte beror på en skada kan påverka rörligheten och skapa oro. Här följer orsakerna till smärta och svullnad i stortåleden.

Tillstånd och sjukdomar som orsakar svullnad och smärta i stortåleden

1. Gikt

Gikt är den vanligaste orsaken till akut, icke-traumatisk svullnad och smärta i stortåleden hos vuxna. Gikt är en form av inflammatorisk artrit som utlöses av avsättning av mononatriumuratkristaller inuti leden. Dessa kristaller bildas när urinsyranivån i blodet stiger för högt – ett tillstånd som kallas hyperurikemi. Urinsyra är en nedbrytningsprodukt av puriner – kemiska föreningar som finns naturligt i kroppen och i många livsmedel såsom rött kött, inälvsmat, skaldjur och alkohol (särskilt öl). När njurarna inte kan utsöndra tillräckligt med urinsyra, eller när kroppen producerar för mycket av den, kristalliseras överskottet av urinsyra och avsätts i kallare perifera leder, varav stortåleden är den vanligaste platsen.

2. Pseudogikt (kalciumpyrofosfatdepositionssjukdom)

Pseudogikt är en kristallartad artrit som påminner mycket om gikt men som uppstår genom en annan mekanism. Vid pseudogikt avsätts kalciumpyrofosfatdihydratkristaller (CPPD) – istället för uratkristaller – i brosk och ledvätska, vilket orsakar plötsliga episoder av ledinflammation. Stortåleden drabbas mindre ofta än vid gikt, men pseudogikt kan och förekommer faktiskt där, särskilt hos äldre vuxna.

Orsaken till att kalciumpyrofosfatkristaller bildas i lederna är inte helt klarlagd. Bidragande faktorer inkluderar stigande ålder, tidigare ledskador, hypomagnesemi, hyperparatyreoidism, hemokromatos, hypofosfatemi och hypotyreoidism. Familjära former av detta tillstånd förekommer också.

3. Septisk artrit (infektiös artrit)

Septisk artrit i stortåleden uppstår när bakterier, och mindre vanligt svampar eller andra mikroorganismer, tränger in i ledutrymmet och förökar sig där. Den resulterande infektionen utlöser en allvarlig inflammation som, om den inte behandlas, snabbt kan förstöra brosk och ben. Bakterier når vanligtvis leden via blodomloppet från en avlägsen infektion (till exempel en hudinfektion eller urinvägsinfektion), genom ett penetrerande sår eller efter ett medicinskt ingrepp nära leden.

Den vanligaste orsakande organismen är Staphylococcus aureus, inklusive meticillinresistenta stammar. Streptokocker är också ofta ansvariga. Hos sexuellt aktiva unga vuxna är Neisseria gonorrhoeae en viktig orsak till septisk artrit, även om den oftare drabbar större leder. Hos personer som injicerar droger intravenöst blir gramnegativa bakterier och Pseudomonas aeruginosa mer relevanta. Riskfaktorer inkluderar diabetes mellitus, immunsuppression, reumatoid artrit, hudinfektioner på fötterna (såsom fotsvamp eller diabetiska fotsår) och intravenöst drogmissbruk.

Septisk artrit är relativt sällsynt, med en uppskattad incidens på 6 fall per 100 000 personer per år i den allmänna befolkningen. Stortåleden hör inte till de vanligaste infektionslederna – knä, höft och axel är vanligare mål.

4. Reumatoid artrit

Reumatoid artrit är en kronisk autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem felaktigt attackerar ledhinnan i lederna i hela kroppen. Den inflammatoriska processen – som drivs av aktiverade T-celler, B-celler och en kaskad av inflammatoriska molekyler, inklusive tumörnekrosfaktor och interleukin-6 – orsakar förtjockning av ledhinnan, broskerosion och så småningom benförstöring. Även om reumatoid artrit klassiskt sett drabbar lederna symmetriskt, kan den uppträda asymmetriskt i sina tidiga stadier, och metatarsophalangeallederna i fötterna är bland de tidigaste och vanligast drabbade områdena.

Orsaken till reumatoid artrit är ett samspel mellan genetisk predisposition (särskilt HLA-DRB1-genen), miljöfaktorer (framför allt rökning), hormonella faktorer och eventuellt vissa infektioner som kan utlösa en dysreglering av immunsystemet hos mottagliga individer.

5. Psoriasisartrit

Psoriasisartrit är en inflammatorisk ledsjukdom som utvecklas hos vissa personer med psoriasis. Psoriasis är en kronisk hudsjukdom som kännetecknas av fjällande, röda fläckar. Vid psoriasisartrit driver immunförsvarets dysregulering – där interleukin-17, interleukin-23 och tumörnekrosfaktor spelar en nyckelroll – inflammation i leder, senor och ligament. Ett utmärkande drag för psoriasisartrit är daktylit, en diffus korvliknande svullnad av en hel tå eller ett helt finger som orsakas av samtidig inflammation i senor och leder.

Genetiska faktorer har stor inverkan på mottagligheten för psoriasisartrit. Cirka 30 % av personer med psoriasis utvecklar psoriasisartrit; ungefär 15 % av fallen av psoriasisartrit drabbar lederna före eller utan uppenbara hudförändringar, vilket gör diagnosen svår.

6. Hallux rigidus (artros i stortåleden)

Hallux rigidus är artros i den första metatarsofalangealled – ett progressivt nedslitage av brosket i stortåleden. När brosket bryts ned blottas det underliggande benet, och leden utvecklar benutskott (osteofyter) som begränsar rörelsen och orsakar smärta. Kronisk mekanisk belastning på leden, tidigare skador (även långt tillbaka i tiden), vissa fotformer (särskilt en lång första metatarsal) och upprepad översträckning av stortån (vanligt inom vissa sporter och yrken) påskyndar alla den degenerativa processen.

Till skillnad från inflammatorisk artrit är hallux rigidus inte en immunförsvarets process; istället beror den på ackumulerat mekaniskt slitage och kroppens otillräckliga reparationsförmåga. Ålder är en betydande riskfaktor eftersom broskets reparationsförmåga minskar med tiden.

Hallux rigidus är vanligt; det är den vanligaste artritiska åkomman i foten. Studier uppskattar att hallux rigidus förekommer hos cirka 2,5 % av personer över 50 år, och vissa uppskattningar tyder på att upp till 10 % av äldre vuxna har röntgenbevis på artrit i första metatarsophalangealleden. Hallux rigidus förekommer hos män och kvinnor i ungefär lika stor utsträckning. Svullnad vid hallux rigidus tenderar att vara intermittent och mindre akut än vid kristallartropatier, och åtföljs ofta av smärtattacker efter ökad aktivitet.

7. Reaktiv artrit

Reaktiv artrit är en form av inflammatorisk artrit som utvecklas som en immunreaktion på en infektion som uppstår någon annanstans i kroppen, oftast i urinvägarna eller mag-tarmkanalen. Leden i sig är inte infekterad; istället orsakar immunsystemets reaktion på infektionen en steril inflammation i lederna. Vanliga utlösande organismer är bland annat Chlamydia trachomatis (infektion i urinvägarna), Salmonella, Shigella, Campylobacter och Yersinia (infektioner i mag-tarmkanalen).

Sjukdomen drabbar främst unga män. Det finns en genetisk predisposition; cirka 60 till 80 % av personer med reaktiv artrit bär på HLA-B27-antigenet.

8. Hallux valgus (hallux valgus) med bursit

Hallux valgus är den medicinska termen för en hallux valgus – en strukturell deformitet i stortåleden där stortån glider mot andra tån samtidigt som huvudet på det första metatarsalbenet sticker ut på fotens insida. Denna beniga utbuktning skapar en mekanisk konflikt med skodon och med tiden utvecklas en bursa – en liten vätskefylld säck – över utbuktningen för att dämpa den. När denna bursa blir inflammerad – ett tillstånd som kallas adventitiell bursit – svullnar området över stortåleden, blir rött och akut smärtsamt.

Hallux valgus-deformiteten utvecklas på grund av en kombination av genetisk predisposition, fotmekanik och långvarig användning av smala eller spetsiga skor som trycker ihop tårna. Hallux valgus förekommer mycket oftare hos kvinnor än hos män, främst på grund av skomönster. Bursit i sig kan utlösas av friktion från skor, långvarig gång eller stående, eller, ibland, en sekundär bakteriell infektion som tränger in genom hudskador över benutskottet.

Hallux valgus är mycket vanligt och förekommer hos cirka 23 % av vuxna i åldern 18 till 65 år och hos upp till 35 % av personer över 65 år. Kvinnor står för cirka 80 % av fallen. Även om inte alla personer med hallux valgus utvecklar akut bursit, är bursit en av de vanligaste orsakerna till akuta smärtattacker hos personer med redan befintlig hallux valgus.

9. Sesamoidit

Sesamoidbenen är två små, ärtstora ben inbäddade i senan till flexor hallucis brevis under huvudet på första metatarsalen, direkt under stortåleden. Dessa ben fungerar som en trissa för senan och tar upp och fördelar de stora tryckkrafter som uppstår när tån trycks ifrån vid gång, löpning och hopp. Sesamoidit innebär inflammation i sesamoidbenen och de omgivande strukturerna – senor, brosk och bursor – till följd av repetitiv mekanisk överbelastning snarare än en enskild akut skada.

Aktiviteter som upprepade gånger belastar framfoten – löpning (särskilt på hårda underlag), dans, vissa racketsporter och yrken som kräver långvarigt stående på fotens framdel – är vanliga utlösande faktorer.

Sesamoidit är relativt sällsynt i den allmänna befolkningen men erkänns som en yrkesrisk hos dansare, långdistanslöpare och andra idrottare med hög belastning på framfoten.

10. Enteropatisk artrit

Enteropatisk artrit är en form av inflammatorisk artrit som är förknippad med inflammatorisk tarmsjukdom – specifikt Crohns sjukdom och ulcerös kolit. Enteropatisk artrit tillhör familjen spondyloartropatier och utvecklas när en immunförsvarsrubbning orsakad av tarminflammation sprider sig till lederna. Mekanismen som kopplar samman tarminflammation med ledsjukdom är inte helt klarlagd, men man tror att bakteriella antigener från en läckande tarmbarriär utlöser immunreaktioner som korsreagerar med ledvävnader. Genetiska faktorer, särskilt HLA-B27-antigenet, bidrar också.

Perifer enteropatisk artrit – den typ som oftast drabbar stortåleden – delas in i två mönster. Det första mönstret involverar ett litet antal stora leder, tenderar att korrelera med tarmsjukdomens aktivitet och går över när tarminflammationen kontrolleras. Det andra mönstret involverar fem eller fler leder symmetriskt, tenderar att ha ett förlopp som är oberoende av tarmsjukdomens aktivitet och uppträder mer som reumatoid artrit.

Perifer artrit förekommer hos cirka 12 % av personer med inflammatorisk tarmsjukdom, vilket gör den till den vanligaste extraintestinala manifestationen av Crohns sjukdom och ulcerös kolit.

11. Kalciumhydroxiapatitdepositionssjukdom

Kalciumhydroxiapatitdepositionssjukdom — även kallad basisk kalciumfosfatdepositionssjukdom — är en tredje form av kristallrelaterad inflammation i leder och mjukvävnad, som skiljer sig från gikt och pseudogikt. Vid detta tillstånd avsätts kalciumhydroxiapatitkristaller i periartikulära mjukvävnader (senor, bursor och ledkapslar) och ibland i själva leden. När en avlagring släpper ut kristaller i den omgivande vävnaden eller ledutrymmet utlöser det en akut, intensiv inflammatorisk reaktion som förmedlas av neutrofiler och makrofager.

Anledningen till att hydroxiapatitkristaller bildas på vissa ställen är inte helt klarlagd. Lokal vävnadshypoxi, celldöd och onormal kalciummetabolism i åldrande eller skadad vävnad verkar alla främja kristallbildning. Detta tillstånd är vanligare hos medelålders och äldre vuxna och förekommer oftare hos kvinnor än hos män. Det kan uppstå på nästan alla ställen runt lederna; axeln (där det orsakar kalcifierad tendinit i rotatorkuffen) är den vanligaste platsen, men även foten – inklusive området runt stortåleden – har rapporterats.