Ångest är min kropps sätt att reagera på stress. Det är raka motsatsen till lugn. Att ha ångest är en normal del av mitt liv, men när jag inte bearbetar stress på ett hälsosamt sätt fortsätter min hjärna att snurra dag och natt. Och när symtomen tar över känner jag mig som en hamster som springer i ett hjul.
Här är mina fem tecken på att ångesten är på väg att ta över.
1. Besatthet, eller en oändlig tankeslinga som gör dig utmattad
När jag kommer på mig själv att skriva ”Jag kommer inte att kontrollera min familj. Jag är inte ansvarig för någon annan” upprepade gånger, det är förmodligen ett tecken på ångest och inte en bekräftande praxis att släppa taget.
Ibland händer detta i mina tankar istället för på papper. När jag är i närheten av mina släktingar börjar jag tänka på vad varje person gör eller inte gör.
Laddade han diskmaskinen? Tittar hon på sin telefon (igen!)? Höjde han bara upp musiken? Är det hans t-shirts i soffan?
Tankeslingan upprepas.
I slutet är jag utmattad av den process jag utsätter mig för. Det är svårt att komma ihåg de enkla detaljerna även när jag går igenom dem.
2. Undvikande, eller ignorera vad du behöver
Även om jag vill känna mig mindre ensam, mindre galen och veta att jag inte är den enda som går igenom det här… när ångesten tar över, undviker jag att prata ut det.
Som en uppföljning av besatthet och ett förspel till rastlöshet börjar jag sakna perspektiv på allt annat som händer mig. Även om det finns gott om betrodda människor som kan ge ett välvilligt öra och hjälpa till att få ut dessa påträngande och besvärande tankar ur min hjärna, säger jag till mig själv att jag är för upptagen med att göra och planerar att någon ska lyssna på mig.
Att undvika samtalsterapi – ett rekommenderat verktyg för att hantera ångest – kan vara farligt för människor som behöver hjälp med ångest och psykiska problem. När jag inte kommer att prata om mina problem med en annan person, tenderar problemen att kännas hemlighetsfulla och större än vad de egentligen är.
3. Överplanering, eller försök att kontrollera det okontrollerbara
Ibland blir mina ”hjälpsamma” sätt bossiga och tar inte hänsyn till logistiken med planering, särskilt när det kommer till en familjesammankomst. Jag överdriver planer på att försöka kontrollera människorna i mitt liv. Detta ignorerar verkligheten – att mina släktingar är människor, har handlingsfrihet och kommer att göra vad de vill.
När jag lägger så mycket energi på en middag eller dag som ligger så långt fram i min kalender kan det vara orealistiskt.
4. Rastlöshet, eller att inte kunna sova
Ju tröttare jag blir, desto mer grubblar jag över en miljon detaljer per minut. Denna oförmåga att vila och sluta oroa sig kan vara ett gigantiskt tecken på att saker och ting är utom kontroll. Jag kanske försöker tränga undan mina egna tankar och känslor genom att tänka på andra. Detta hjälper mig att undvika saker som kanske är för smärtsamma att möta, erkänna eller bearbeta.
När jag tittar ut i den mörka morgonen och inser att mina ögon är trötta (och troligen blodsprängda), kommer jag på mig själv att vilja sova. Det borde vara uppenbart då, men hamsterhjulet kommer tillbaka.
5. Spår av försämrad fysisk hälsa
Alla har vanor som kommer ut under höga tider av stress eller ångest. För mig är det mer sannolikt att jag är rastlös ju kortare och trasigare mina naglar är. Att plocka på naglarna blir ett snabbt och rutinmässigt sätt att hantera min pågående ångest.
Jag började ha korta och ovårdade naglar först när jag var i ett romantiskt förhållande som var ganska giftigt. Det började som en copingmekanism för min ungdomliga ångest och återkommer när jag behöver orka. Det är ett fysiskt tecken på att jag inte är säker på hur jag ska låta saker utvecklas eller låta saker vara.
Det är svårt att känna igen tecknen och reagera direkt. Jag trivs med att göra för mycket och vara en hjälte. Men jag har varit orolig hela mitt liv. Först nu i 40-årsåldern lär jag mig mina tecken och hur jag ska släppa taget för att släppa min ångest.
Andra oroliga typer borde veta att att låta egenvården falla tillbaka ökar utmattningen och att sorg kan följa. När jag upptäcker att jag känner mig som en hamster och ägnar större delen av min vakna tid åt att tänka på andra, så upplever jag inte livet på mina villkor.
Det finns alltid hjälp tillgänglig genom förebyggande och behandling. Och i slutet av dagen är det skönt att låta den hamstern vila lite.
Mary Ladds författarskap har dykt upp i Playboy, Time Magazines Extra Crispy, KQED och San Francisco Weekly. Hon är medlem i SF Writers’ Grotto och medförfattare till ”Perukrapporten, en grafisk roman om katastrofal sjukdom.
