Kära vänner,
För fem år sedan levde jag ett hektiskt liv som modedesigner med mitt eget företag. Allt förändrades en natt när jag plötsligt föll ihop av smärta i ryggen och fick akuta blödningar. Jag var 45 år gammal.
Jag fördes till sjukhuset där en CAT-skanning avslöjade en stor tumör i min vänstra njure. Jag hade njurcellscancer. Cancerdiagnosen var plötslig och helt oväntad. Jag hade inte mått dåligt.
Jag låg ensam i en sjukhussäng när jag hörde det första gången den där ord. Läkaren sa: ”Du måste opereras för att ta bort cancern.”
Jag var i total chock. Jag skulle behöva berätta den här nyheten för min familj. Hur förklarar man något så förödande att man inte förstår sig själv? Det var svårt för mig att acceptera och för min familj att komma överens med det.
När blödningen väl var kontrollerad skickades jag på operation för att ta bort njuren med dess tumör. Operationen lyckades och tumören stoppades. Däremot fick jag ständig ryggsmärta.
Under de kommande två åren var jag tvungen att göra en benskanning, MR-skanning och rutinmässiga CAT-skanningar. Så småningom fick jag diagnosen nervskada och skrev ut smärtstillande på obestämd tid.
Cancern avbröt mitt liv så abrupt att jag hade svårt att fortsätta som vanligt. Modebranschen verkade väldigt ytlig när jag återvände till jobbet, så jag stängde mitt företag och sålde alla aktier. Jag behövde något helt annat.
En ny normal tog över. Jag fick ta varje dag som den kom. Allt eftersom tiden gick började jag känna mig mer avslappnad; utan deadlines blev mitt liv enklare. Jag uppskattade de små sakerna mer.
Jag började föra en anteckningsbok samma dag som jag fick diagnosen. Senare överförde jag den till en blogg — An Unfashionable Cancer. Till min förvåning började bloggen få mycket uppmärksamhet, och jag blev ombedd att lägga in min berättelse i bokformat. Jag gick också med i en skrivargrupp. Att skriva var min barndoms passion.
En annan hobby jag tyckte om var friidrott. Jag började gå på en lokal yogaklass eftersom övningarna liknade fysioterapin, som rekommenderades av min läkare. När jag kunde började jag springa igen. Jag byggde upp distanserna, och nu springer jag tre gånger i veckan. Jag är på väg att springa mitt första halvmaratonlopp och kommer att springa ett helmaraton 2018 för att fira fem år sedan min nefrektomi.
Njurcancer satte stopp för det sätt att leva som jag var van vid och har satt outplånliga spår på hur jag lever mitt liv nu. Min väg till fitness har dock öppnat nya dörrar, vilket har lett till fler utmaningar.
Jag hoppas att andra som lever med njurcellscancer när de läser detta brev kan se att cancer kan ta mycket ifrån oss, men luckan kan fyllas på så många sätt. Aldrig ge in.
Med alla tillgängliga behandlingar där ute kan vi få mer tid. Återhämtningsprocessen gav mig både mer tid och en ny syn på livet. Med denna tid och nya perspektiv tände jag gamla passioner och hittade nya också.
För mig var cancer inte slutet, utan början på något nytt. Jag försöker njuta av varje minut av resan.
Kärlek,
Debbie
Debbie Murphy är en modedesigner och ägare till Missfit Creations. Hon har en passion för yoga, löpning och skrivande. Hon bor med sin man, två döttrar och deras hund, Finny, i England.
