Du röker.
Åh, inte mycket – sju, kanske åtta cigaretter om dagen.
Mamma var sådan.
Om det behövs kan du gå två eller tre timmar mellan blossen. En film. En middagsbjudning. Ett litet ligaspel.
Mamma var sådan.
Du röker inte i huset, en nick till din make som slutade på kirurgens order efter hans hjärtattack.
Mamma var sådan.
Man lyser mest upp ute – i trädgården, på verandan, i gungstolen bredvid fågelmataren.
Mamma var sådan.
Du är alldeles för artig för att röka i bilen eller runt familjemedlemmar som inte har missbruket. Du säger till folk att ja, till och med en cigarett är dålig, men du är åtminstone inte som de där hopkurade stackarna som fyller sina lungor i rökbås på flygplatser och järnvägsstationer.
Mamma var sådan.
Betsy Mathews började röka 1944, hennes första år på college. Hon höll det i 70 år tills röntgenstrålar avslöjade två stora, snabbväxande tumörer i hennes lungor.
Hon slutade hösten 2014, men läkaren tvivlar på att det var disciplin. Mer troligt, sa han, att hon andades in en dag och det kändes som om djävulen andades eld i hennes hals.
Döden kom två dagar efter jul, sex veckor efter hennes diagnos.
Mamma var en aktiv, livfull person som åt rätt mat och höll ner sin vikt. Rökningsinducerad cancer stal henne för tidigt från barnbarnen och det lilla barnbarnsbarnet hon älskade så mycket.
Betsy Mathews rökte inte som en djävul. Hon rökte inte mycket alls – sju, kanske åtta cigaretter om dagen.
Men de lade ihop, och nu är Betsy död.
När mamma fortfarande hade tillräckligt med kraft att prata sa jag till henne att jag skulle vilja skriva om cigaretter och lungcancer. Finns det något du vill dela med dig av? Jag ville veta.
Hon viskade: “Säg till dem att inte vara som jag.”
Garret Mathews är en erfaren journalist som skrev tunnelbanespalten för Evansville, Ind., Courier & Press. Hans e-postadress är garretmath@gmail.com.
