Jag kastade mitt hjärta och själ i arbetet. Jag kunde göra mer, vara mer. Jag var tuff, jag var stark – tills jag inte var det längre.
Det är en härlig fest med mina vänner från socialskolan. Men jag vet att det kommer en fruktad fråga. Så mellan glaset vin och potatischips stålsätter jag mig för det.
För jag vet inte om jag hör hemma i deras värld längre. Se, jag gick.
Jag lämnade inte helt för att jag ville. Jag kände mig djupt kallad till socialt arbete och gör det fortfarande.
Jag brinner för mitt tidigare arbete, särskilt kring att arbeta med individer som kämpar med självmordstankar och självskadebeteende.
Men jag lämnade eftersom det hade blivit väldigt uppenbart att jag, oavsett hur många egenvårdstal jag fick eller hur många gånger jag frågade, inte skulle få det jag behövde: handikappanpassning.
Se, jag har PTSD. Men under mina första år som mentalvårdsterapeut blev min förmåga att hantera mina symtom allt svårare.
Alla jag arbetade med ”förstod” och sa på ytan de rätta sakerna.
Men problemet var att när jag bad om något som tycktes mig vara helt rimligt – minskning av produktivitetsförväntningarna, minskning av antalet timmar men ändå behålla några av mina klienter, inte arbeta med vissa klienter som kanske är bättre betjänade av en annan läkare – där var alltid den här stöten.
”Tja, om du inte tar dem som kund, då måste de gå till någon annan utanför området och det kommer att bli ett stort krångel för dem.”
”Ja, vi kan göra det, men bara som en tillfällig sak. Om det blir mer av ett problem måste vi diskutera det.”
Påståenden som dessa behandlade mina behov som en irriterande, obekväm sak som jag verkligen behövde få bättre grepp om.
Socialsekreterare är ju hjälpare. De behöver väl inte hjälp?
Vi gör det arbete ingen annan kan tänka sig att göra och gör det med ett leende och till fruktansvärt låg lön. För det är vår kallelse.
Jag hade köpt in mig på detta resonemang hårt – även om jag visste att det var fel.
Jag kastade mitt hjärta och själ i arbetet och fortsatte att försöka behöva mindre. Jag kunde göra mer, vara mer. Jag var tuff, jag var stark.
Problemet var att jag var väldigt bra på mitt arbete. Så bra att kollegor skickade svårare ärenden till mig om vad som höll på att bli min specialitet eftersom de trodde att det skulle passa mig bra.
Men de fallen var komplexa och tog timmar av extra tid på min dag. Tid som ofta inte var så fakturerbar som byrån önskade.
Jag körde ständigt mot klockan som kallas produktivitet, vilket är ett konstigt sätt att mäta hur många fakturerbara minuter du pratar med eller arbetar för kundens räkning varje dag.
Även om det kan verka som en lätt sak att göra, misstänker jag att någon av er som har haft ett sådant här jobb vet hur många timmar om dagen som blir uppätna av saker som är helt nödvändiga.
E-post, pappersarbete, äta lunch (antalet gånger jag åt lunch med en kund för att jag var efter med fakturerbar tid kan inte räknas), använda toaletten, ta en drink, ta en välbehövlig hjärnpaus mellan intensiva sessioner, räkna ut vad jag ska göra härnäst, få input från min handledare via telefon eller undersöka mer detaljer eller nya behandlingar för ett visst tillstånd.
Inget av detta räknades till den procentandel som var min ”produktivitet”.
Som handikappad socialarbetare internaliserade jag en djup känsla av skam och misslyckande.
Mina kollegor verkade inte ha några problem eller verkade vara mindre bekymrade över sin produktivitet, men jag missade hela tiden målet.
Handlingsplaner gjordes och seriösa möten hölls, men jag svävade ändå någonstans runt 89 procentsgränsen.
Och sedan började mina symtom bli värre.
Jag hade stora förhoppningar på platsen där jag arbetade, eftersom de pratade mycket om egenvård och flexibla alternativ. Så jag flyttade ner till 32 timmar i veckan, i hopp om att få allt under kontroll igen.
Men när jag frågade om att minska antalet kunder fick jag höra att eftersom min produktivitet fortfarande inte var rätt skulle jag behålla samma antal kunder och bara ha minskade timmar – vilket i slutändan innebar att jag hade samma mängd arbete att göra… helt enkelt mindre tid att göra gör det.
Och om och om igen var innebörden att om jag bara planerade bättre, om jag var mer organiserad, om jag bara kunde få ihop det, skulle jag klara mig. Men jag gjorde mitt yttersta och misslyckades fortfarande.
Och för alla möten i handikapprättskommissionen som jag satt i, eller lärandet jag gjorde dygnet runt för att bättre förstå mina klienters rättigheter, verkade ingen vara alltför orolig för min rättigheter som person med funktionsnedsättning.
Allt föll isär när jag gjorde det.
I slutet av året var jag så sjuk att jag inte kunde sitta upprätt längre än en timme eller två utan att behöva lägga mig eftersom mitt blodtryck var skjutet.
Jag träffade en kardiolog 3 månader efter att jag slutade när saker och ting inte förbättrades och fick höra att jag var tvungen att hitta en mindre stressig och mindre känslomässigt dränerande arbetslinje.
Men hur kunde jag? Jag var socialarbetare. Det här är vad jag hade tränat för. Detta är vad jag hade förbundit mig till. Varför fanns det inget annat alternativ?
Jag har pratat med fler av mina kollegor nu sedan jag var ute. De flesta av dem har haft ett hopp om att det kanske bara var där jag jobbade, eller att jag kanske skulle göra det bättre någon annanstans.
Men jag tror att problemet faktiskt är centrerat i hur förmågan är förankrad inom socialt arbete, en intensiv känsla av vad jag skulle kalla ”martyrskap”.
Se, det är den här konstiga stoltheten jag har märkt hos äldre socialarbetare – att de har varit i skyttegravarna, att de är grisiga och tuffa.
Som unga socialarbetare lyssnar vi på deras berättelser, vi får höra om krigssåren och vi hör om de dagar då de släpade in sig för att någon behövs dem.
När vi hör äldre socialarbetare dela dessa berättelser, internaliserar vi tanken att någon annans behov är viktigare än alla behov vi kan ha.
Vi har lärt oss att tillbe vid detta altare av nedskjutet lidande.
Vi har såklart det här stänk av föreläsningar om egenvård och utbrändhet och ställföreträdande trauma, men det har ingen tid med. Det är som glasyr på kakan, inte substansen.
Men problemet är att när det är vad du lärs se som det ultimata idealet, att behöva någon form av handikappboende eller till och med bara en paus känns som att erkänna svaghet – eller att du på något sätt inte bryr dig tillräckligt.
Jag har samlat in berättelser genom åren från andra socialarbetare som jag, som har blivit avvisade eller utropade för att ha bett om relativt ofarligt boende.
Som om socialarbetare på något sätt ska stå över allt det där.
Som om vi inte har några av samma problem som våra kunder.
Som om vi skulle vara superhjältarna vi är stämplade som.
Det sociala arbetets krav, och en ovilja att ta emot de som kämpar inom det, leder till en arbetsplats som uppmuntrar socialarbetare att bortse från sina egna behov.
Och det lämnar absolut inget utrymme för socialarbetare med funktionsnedsättning.
Det är en arbetsplats som privilegierar en mycket speciell typ av kropp och själ, och som lämnar alla andra ute i kylan. Det gör oss mindre användbara och mångsidiga som yrke – och det måste upphöra.
För det skadar inte bara oss, det skadar också våra kunder.
Om vi inte kan vara människor, hur kan våra kunder vara det? Om vi inte tillåts behov, hur kan våra kunder vara sårbara med oss om deras?
Det är också de attityder som vi tar in i våra terapikontor – oavsett om vi vill ha dem där eller inte. Våra kunder vet när vi ser dem som mindre eller svaga eftersom vi ser oss själva i dem.
När vi inte kan ha medkänsla för våra egna kamper, hur kan vi då ha den känslomässiga förmågan att utsträcka den medkänslan till någon annan?
Och även om våra kunder inte led av detta, vi fortfarande skulle vara.
Och detta är det grundläggande problemet som jag ser med socialt arbete: Vi avskräcks från att humanisera oss själva.
Så jag gick.
Det var inte enkelt och det var inte lätt och jag saknar det fortfarande. Jag läser fortfarande tidningar och håller på med ny forskning. Jag tänker mycket på mina gamla kunder och oroar mig för hur de är.
Men de värsta tiderna är när jag måste se en annan socialsekreterare i ögonen och förklara varför jag lämnade fältet.
Hur berättar du för någon att kulturen de arbetar och lever i är giftig och skadlig för dig?
Om vi bryr oss om andra måste vi också ta hand om oss själva utan att skämmas. Det är en del av varför jag lämnade: jag var tvungen att lära mig att ta hand om mig själv utan att vara i en arbetsmiljö som förstärkte alla anledningar till att jag inte kunde.
Några av mina kollegor hoppades och tänkte att jag kanske kunde stanna om jag bara bytte jobb eller arbetsledare. Jag vet att de betydde det bästa, men för mig lägger detta skulden på mig och inte på kulturen inom socialt arbete som helhet.
Det var inte en plats jag kunde läka, för det var delvis där jag blev sjuk.
Att hjälpa andra behöver inte vara ett krig, med socialarbetare som förväntade offer.
I verkligheten tror jag att socialt arbete som helhet måste förändras. Om vi inte kan prata om de högre priserna på
Det har gått 3 år nu. Jag är mycket friskare och gladare.
Men jag borde inte ha behövt lämna i första taget, och jag oroar mig för att de som fortfarande är på fältet får höra att deras lunchrast inte är ”produktiv” och att ta sig tid att skratta med en kollega är att ”stjäla” från deras arbetsplats och deras kunder.
Vi är mer än känslomässiga arbetsmaskiner.
Vi är människor och våra arbetsplatser måste börja behandla oss som sådana.
Shivani Seth är en queer, 2:a generationens Punjabi-amerikansk frilansskribent från Mellanvästern. Hon har en bakgrund inom teater samt en magisterexamen i socialt arbete. Hon skriver ofta om ämnena psykisk hälsa, utbrändhet, samhällsomsorg och rasism i en mängd olika sammanhang. Du kan hitta mer av hennes arbete på shivaniswriting.com eller på Twitter.
