Min resa efter förlossningen tillbaka till tävlingsbanan var inte alltid vacker, men den lärde mig hur mycket jag var kapabel till… och hjälpte mig att tysta mitt sinne under processen.
Innan jag fick barn var jag en stolt, skum maratonlöpare som sprang lopp i Missoula, Montana, Tokyo och överallt däremellan.
Löpning var min terapi i 20-årsåldern när jag hanterade dåliga pojkvänner och stressiga deadlines från min journalistkarriär. I 30-årsåldern, efter att jag gifte mig, var det min ursäkt att resa och se världen.
Så småningom bestämde jag och min man att bilda vår familj.
Jag slutade springa under andra trimestern när smärtan i mitten kändes för mycket. Om jag inte kunde springa kunde jag åtminstone gå. Dagen då mitt vatten gick sönder gick jag power-walkade fem miles i Floridas hetta.
Sex veckor efter att jag födde min son Boomer sprang jag min första mil. Det verkade vara för evigt. Jag kände mig olycklig. Mina ben kändes skakiga; mina bröst gör ont i min gamla Target-sport-bh. Kanske var detta ett misstag, tänkte jag mellan sammanbitna tänder.
Det blev långsamt bättre – bara för att jag fortsatte.
Sakta och säkert
Enmilaren förvandlades till två mil. Jag investerade i en bättre sport-bh. Jag firade min första 5K när jag sprang för att tysta de höga rösterna i mitt huvud. Äter barnet tillräckligt? Är jag en bra mamma om jag jobbar? Kan jag verkligen göra det här?
Mina löpturer gav mig frid från ångesten efter förlossningen och de överväldigande känslorna som snurrade i mitt huvud. Så småningom slog jag fem mil, under Orlandos skyline. Åh, vad jag hade missat min gamla löprutt… och jag var tillbaka. Det spelade ingen roll hur långt eller snabbt jag sprang, bara så länge jag höll mig i rörelse.
Ibland följde min löparkompis Boomer med mig på mina löpturer. “Inga ursäkter!” sa en främling och gav mig tummen upp medan jag gick genom att skjuta vagnen. Det fick mig att gå lite snabbare.
I den varma eftermiddagssolen drog jag av mig skjortan och sprang i min sport-bh och kände vinden på ryggen. Jag kände mig bra. Jag brydde mig inte om den extra vikten på min ram som jag fortfarande inte hade tappat. Jag sprang precis.
Under de dåliga dagarna, när jag var utmattad av sena nattmatningar, fruktade jag att snöra på mig skorna och gå ut genom ytterdörren. En 5K har aldrig känts så här långt. Men jag återvände alltid hem med mer energi.
Jag överraskade mig själv med att se fram emot långloppen i min kalender. Min hjärna var stilla. Jag slutade oroa mig för den smutsiga disken som hopade sig, mitt frilansskrivande och mitt intensiva fokus på att vara den bästa mamman jag kunde vara. Jag var bara fri att springa.
Jag sprang ett halvmaraton tre månader efter förlossningen. Min deltagares medalj kändes som en OS-medalj för mig. Efter det visste jag att jag var redo för min nästa utmaning: ett helmaraton. Jag behövde se om jag fortfarande hade mitt gamla löparjag i mig efter alla dessa förändringar i mitt liv.
Det sanna testet
Jag anmälde mig till Boston Marathon, det mest prestigefyllda loppet i världen. Jag skulle springa 26,2 miles, åtta månader efter förlossningen.
Träningen var händelselös, förutom det ökade självförtroendet jag kände. Jag avslutade min 19 mil långa träningsrunda och pumpade i luften som en galen kvinna till ACDC:s “Thunderstruck”. Jag kände mig stark och redo för Boston.
Min tävlingsdagsrutin var annorlunda som nybliven mamma.
Morgonen på maraton, FaceTimed jag med Boomer som glatt babblade tillbaka från Florida. Jag saknade honom fruktansvärt.
Att lämna min son hemma gav mig en ny typ av rastdag. Jag påminde mig själv om min inspiration – att visa Boomer hur stark mamma var, att lära honom att vara frisk och sätta upp mål för att utmana sig själv.
Boston Marathon erbjöd ammande mödrar ett privat medicinskt tält att pumpa vid startlinjen och transporterade sedan bröstpumparna tillbaka till mållinjen så att vi kunde hämta dem efter loppet. Jag pumpade nära en annan kvinna; två främlingar känner att loppet skakar.
Och så började mitt lopp.
I början av milen kände mina ben problem direkt. Det här var backar de inte hade känt innan de tränade i platta Orlando. Jag visste att det skulle bli en lång dag. Jag bad att jag inte skulle svepas av banan för att jag gick för långsamt.
Men så hände en märklig sak. Mänsklighetens svall drev mig vidare.
Det krävs trots allt en by
Folkmassorna som stod i rad 26,2 miles utanför staden och hela vägen genom Boston vrålade åt mig att jag skulle fortsätta. Jag high-fivede alla barn jag kunde.
På baksidan av min tröja stod “Första maraton efter bebis!” Mitt namn stod på framsidan av min skjorta, och folkmassorna hejade på mig som om jag var en kändis. “GÅ GABBY!” skrek de.
Under hela banan – mirakulöst nog när kullarna kändes som brantast – dök löpare upp vid min sida och gratulerade mig. Släktskapet var den perfekta distraktionen. Jag glömde mina värkande fötter och mina krampande lår.
Vid ett tillfälle sprang jag med en kvinna som var gravid i fjärde månaden med sitt andra barn. Kvinnans starka löparhjärta hjälpte henne att ta sig igenom en tuff förlossning av sitt första barn, sa hon. Tillsammans passerade vi en skylt som sa: “Gå, tjej!” för att fira 50-årsdagen av kvinnor som sprang Boston Marathon.
En annan kvinna erkände att hon också gjorde sitt första maraton efter bebisen. Det var tuff träning, men hon var glad över att vara med på banan, sa hon.
En mamma-löpare beundrade med mig om känslorna efter förlossningen och hur löpningen betydde så mycket. Vi sprang, gjorde något för oss själva, och vi var överens om att det kändes så viktigt att inte ge upp det. Vi kunde låta dejtkvällarna gå, inga problem. Men våra långlopp? Aldrig.
Vår chatt avbröts. Vi hade nått den sista milen.
Mitt ansikte var en regnbåge när jag svängde till vänster in på den berömda Boylston Street. Jag strålade från öra till öra medan jag blinkade tillbaka tårarna över mållinjen. Jag tänkte på hur långt jag hade kommit, på de långa timmarna med träning, på styrkan och förståndet jag hittade längs vägen. Jag var också redo att åka hem till min bebis.
Gabrielle Russon är en Orlando-baserad frilansjournalist. Hon har tidigare varit reporter på Orlando Sentinel, och hennes tidningskarriär har även inkluderat Sarasota Herald-Tribune, Toledo Blade, Kalamazoo Gazette och Elkhart Truth. Hon tog examen från Michigan State University.
