Jag är hälsosam. Jag mår bra. Varför beröva min kropp bara för att nå ett visst antal på skalan?
I höstas tog jag fram mina favoritjeans som jag inte använt på flera månader. Min pandemigarderob bestod uteslutande av stretchiga yogabyxor och andra elastiska midjekläder.
När jag drog upp mina smala jeans över låren märkte jag att jeansen kramade om mitt kött lite mer tätt än jag mindes. När jag försökte dra upp dem runt mina höfter och midja, insåg jag att ingen mängd insugning skulle få byxorna att passa.
Som så många andra hade jag gått upp i vikt under karantänen, en tid då jag inte längre kände ett behov av att bära byxor som knäpptes. Dessutom var jag fast hemma med massor av snacks och matleverans.
Dietcykeln
Jag har gått upp rejält i vikt tidigare. Från ”freshman 15” på college, till den ”lyckliga vikten” jag gick upp efter att ha träffat min man, och de kilon jag tog på mig under graviditeten, har min kropp åkt berg-och-dalbanan av viktökning och viktminskning många gånger.
Då skulle jag helt enkelt dra ner på mitt kaloriintag. Jag skulle livnära mig på frysta dietmåltider och halvstora portioner samtidigt som jag ökade min träning.
Vanligtvis fungerade det för att gå ner i vikt – även om det gjorde mig arg och besatt av varje bit som gick in i min mun.
Och även om jag skulle tappa en byxstorlek, skulle jag alltid gå upp i vikt igen och starta om dietcykeln.
”Viktcykling är verkligen riskabelt”, säger Christy Harrison, MPH, RD, CEDRD, en registrerad dietist och författare. ”Det är en riskfaktor för alla dessa saker som får skulden på vikten: hjärtsjukdomar, vissa former av cancer, dödlighet. För att inte tala om, det är förknippat med ångest, depression, hetsätning – alla dessa saker vi vill hjälpa människor att undvika.”
Medan min första instinkt var att återgå till mina gamla dietvanor för att tappa de extra kilona, insåg jag något: jag kanske har gått upp i vikt, men jag var friskare än någonsin.
Att vara hemma innebar att laga min egen mat mer. Istället för att nucka en fryst dieträtt full av konserveringsmedel och natrium till lunch som jag skulle ha på ett kontor, hade jag tid och möjligheter att göra något bättre.
Karantän gav mig också friheten att inkorporera regelbunden skonsam träning, vare sig det var en promenad runt grannskapet eller yoga i vardagsrummet med min son.
Även om jag hade gått upp i vikt åt jag bättre och rörde mig mer än när jag var smalare. Jag mådde bra, och mitt blodprov vid min årliga fysiska återspegling av den hälsosamma känslan.
Friska och ohälsosamma motiv
Så varför kände jag att jag behövde gå ner i vikt? Jag insåg att min önskan att tappa kilo hade mindre att göra med att passa in i mina byxor än att passa ett orealistiskt ideal om hur min kropp skulle se ut.
”Viktstigma finns där ute i samhället, och det är inget du kan knäppa med fingrarna och undvika,” säger Harrison. ”Att bryta upp med dietkulturen och börja gå bort från att internalisera dess övertygelser hjälper dig att sluta med viktsjälvstigmat och hjälpa dig att omformulera dina tankar när du märker att du självstigmatiserar.”
Jag växte upp i ett hem med en mamma som var missnöjd med sin vikt och alltid på diet. Tillsammans med de ständiga budskapen från media och samhälle om att den enda ”acceptabla” storleken är tunn, antog jag ganska tidigt en förvrängd syn på hur min kropp borde se ut.
Men att leva genom en pandemi fick mig att omvärdera många saker i mitt liv, inklusive min hälsa.
Om jag var frisk och mådde bra, varför skulle jag beröva min kropp bara för att nå ett visst antal på skalan?
Diet avprogrammering
De här tipsen fungerade för mig när jag avprogrammerade mitt kosttänk:
- fokusera på intuitivt ätande
- inklusive träning med låg effekt, som promenader, i min rutin
- sluta följa body-shamers
- söker stödjande relationer
- sätta gränser
- vara snäll mot mig själv
”Det första steget är att bli medveten, att börja märka när du gör saker enligt kostreglerna,” säger Harrison.
”Många människor har varit på så många dieter i sina liv, och de kanske inte medvetet följer den dieten. Men omedvetet följer de fortfarande reglerna för den dieten: att försöka undvika kolhydrater, räkna kalorier eller försöka äta före en viss tid på natten.”
Äta intuitivt
Att avprogrammera min hjärna från år av bantning har varit en pågående process. Jag började löst följa intuitiva ätprinciper: äta när min kropp känner sig hungrig och inte begränsa mitt ätande efter kalorier, mattyp eller tid på dagen.
Denna matstil är ett skonsamt sätt att svara på din kropps behov snarare än regler om vad de ska vara.
Att göra träning till en del av livet
Jag upprätthåller en regelbunden träningsrutin med aktiviteter med låg effekt, som att gå, men jag slår mig inte om jag missar några dagars träning.
Att väva in träning så här i mitt liv känns naturligt och gör det lättare att hålla sig konsekvent.
Gör en shake-up på sociala medier
Jag har också ändrat mitt sätt att konsumera sociala medier, begränsa eller sluta följa konton som fick mig att må dåligt över min kropp eller mat- och träningsvanor.
”Sluta följa eller stänga av folk som lägger ut kostkulturer i ditt flöde”, säger Harrison. ”Och följ dem som lägger ut anti-dietsaker: stora författare och influencers, som Jes Baker eller Ragen Chastain, och människor som visar hur du kan leva livet i en större kropp.”
Att tänka om relationer
Att bryta upp med kostkulturen fick mig också att tänka om mina relationer med vänner och familj. Jag letade efter kontakter med dem som var på samma sida med intuitivt ätande eller som var villiga att lyssna på mitt perspektiv.
Att sätta gränser
Jag begränsade tiden jag spenderar med dietbesatta människor och låter dem jag umgås med veta att jag inte är intresserad av att diskutera dieter.
”Att föra samtal med människorna i ditt liv om vad du gör och sätta gränser om det behövs är viktigt,” säger Harrison.
”Många människor binder sig över kostprat, så när du har de samtalen och sätter de gränserna, är det verkligen användbart att hålla det som ”jag”-uttalanden och verkligen fokusera på din egen upplevelse.”
Utövar självmedkänsla
Det största, och ibland svåraste, jag har gjort genom den här processen är att göra ett medvetet val att vara försiktig med mig själv.
Finns det dagar då jag faller tillbaka och oroar mig för kalorier eller inte tränar tillräckligt? Säker. Men jag försöker komma ihåg att dessa små motgångar kommer att hända, och jag kommer inte låta dem spåra ur mina framsteg.
”Att närma sig det med självmedkänsla är det bästa sättet att få saker att fastna och även hjälpa dig själv att få bättre mentalt välbefinnande i den här processen,” säger Harrison.
Månader efter att jag bröt upp med kostkulturen kan jag fortfarande inte passa in i mina gamla skinny jeans. Istället köpte jag ett nytt par i en större storlek som jag gillar ännu bättre än de gamla.
Varje gång jag tar på mig dem påminner de mig om att min kropp är ett ständigt föränderligt arbete som pågår. Så länge det är hälsosamt och starkt så borde storleken på min byxetikett inte spela någon roll.
Jennifer Bringle har skrivit för bland annat Glamour, Good Housekeeping och Parents. Hon arbetar på en memoarbok om sin upplevelse efter cancer. Följ henne vidare Twitter och Instagram.
