Om du vill dela historien bakom din tatuering, maila oss på nominations@healthline.com. Se till att inkludera: ett foto på din tatuering, en kort beskrivning av varför du fick den eller varför du älskar den, och ditt namn.
Leukemi är en typ av cancer som påverkar blodkropparna och benmärgen. Det beräknas att under 2018 kommer det att vara över
Denna form av blodcancer är fortfarande den vanligaste cancerformen hos barn och tonåringar, som inträffar under ca
Varje person med leukemi har en unik erfarenhet av att bekämpa sjukdomen, som vissa väljer att fånga i form av tatueringar. Dessa tatueringar kan fungera som inspiration för styrka under svåra stunder, för att visa solidaritet med andra överlevande, eller till och med för att hedra en älskad. Oavsett anledningen tror vi att dessa tatueringar förtjänar att delas med hela leukemigruppen. Kolla in dem nedan:
”Jag fick diagnosen kronisk myeloisk leukemi i februari 2017. Jag tillbringade mycket tid på nätet för att lära mig om denna cancer och leta efter stöd. Jag behöver inte en daglig påminnelse om mina kamper, eftersom min kropp verkar ge mig dem helt på egen hand. Medan jag fortfarande kämpar, fick jag min tatuering som en inspiration för att hjälpa mig att ta mig igenom de riktigt dåliga dagarna. Det är en abstrakt kolibri som bär ett orange band.” — Bärnsten
”Jag har kronisk myeloisk leukemi. Jag fick diagnosen för nästan fyra år sedan vid 34 års ålder. För ett år sedan idag gjorde jag min första tatuering när jag kunde ta en 3 veckors paus från min orala cellgiftsbehandling. Jag fick bandet för min sjukdom och fjärilen för att fira min mans njurtransplantation. Sedan jag fick min tatuering känner jag en känsla av lättnad och frihet från min sjukdom. Med blodcancer finns det inget ärr eller yttre uttryck för den kamp som vi möter dagligen. Med min tatuering kan jag se min styrka, min kamp och min överlevnad på ett sätt som jag inte kunde tidigare.” – Hillary
”Jag fick diagnosen kronisk myeloisk leukemi vid 29 års ålder när mina barn var bara 5 och 9. Jag är nu 38 och firar 9 år sedan min diagnos. Det har varit en kamp, men med stöd av nära och kära och mediciner kan jag leva ett ganska normalt liv nu. För att fira min eftergift för tre år sedan fick jag min tatuering som en påminnelse om att jag är en överlevare. Min äldsta dotter frågade mig om hon kunde få en tatuering som matchade min när hon fyllde 16. Så nu har vi matchande påminnelser om min överlevnad. Om jag någonsin glömmer vad livet betyder för mig, kan jag se på mina barn och deras kärlek till mig och veta att jag kan överleva allt som livet förkastar mig.” — ShaNae Harbin
”Min leukemi tatuering är på min vänstra underarm. Ett kryss med datumet för min diagnos skrivet med min egen handstil. Jag älskar min enkla påminnelse om att leva varje dag fullt ut! Ingen är garanterad en morgondag – cancerpatienter verkar ha en djupare förståelse för det.” – Jennifer Smith
”Jag ville inte ha det typiska cancerbandet och jag ville ha något som påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Citatet är från en låt jag älskar och relaterar till [the] Latinskt ordspråk ’non angli, sed angeli’ som översätts till ’inte vinklar, utan änglar’. Den är tatuerad på min vänstra underarm så att jag kan se den dagligen.” – Anonym
”För vår son.” – Anonym
”Jag fick diagnosen kronisk myeloisk leukemi två veckor efter att min mormor avslutade sin resa med Alzheimers sjukdom. Jag hade inte mått fysiskt bra på över ett år och min mormor hade berättat för min mamma och mig att hon visste att något var fel. Blommorna [on my tattoo] är förgätmigej (blomman som används för att symbolisera Alzheimers) och, naturligtvis, leukemibandet.” – Anonym
”I januari 2016 utvecklade min pappa vad vi först trodde var allergier, vilket förvandlades till en bihåleinfektion. Han hade varit hos sin läkare vid fyra olika tillfällen, men varje gång fick han bara antibiotika. I april körde jag min pappa till ett möte för en second opinion. Han var fortfarande sjuk. Faktiskt ännu sjukare.
Allt eftersom dagarna fortsatte sov min far mycket och hade börjat uppleva svåra anfall av kroppsvärk. Han besökte ständigt akuten och han fick fula blåmärken över hela kroppen. I maj lades pappa in på sjukhuset för smärtbehandling. En internist kom in för att besöka honom. Han tog en fullständig familjehistoria, ställde massor av frågor till min pappa och sa till honom att han kände att han behövde göra en benmärgsbiopsi, eftersom han misstänkte att det var leukemi.
Min man, Ben, var den som så småningom berättade att min far hade fått diagnosen sjukdomen. Under de följande tre månaderna som min far levde kände jag att jag utkämpade mitt eget krig. Det var som om jag skulle skjuta min pistol mot fienden, men fienden var för kraftfull. Jag ville så gärna ta bort min pappas cancer.
Min pappa gick bort på morgonen den 24 augusti 2016. Jag minns att jag gick in i hans hus och såg honom ligga där i sin hospicesäng. Jag klättrade upp för att lägga mig bredvid honom, kysste hans kind, tog tag i hans hand och snyftade.
Min far skulle vara på min första Light the Night Walk den oktober. Jag kan säga att han var där i anden. Han hade varit så stolt över det arbete jag gjorde för Leukemia and Lymphoma Society (LLS) och frågade mig ett par dagar innan han dog om jag skulle fortsätta att hjälpa andra blodcancerpatienter. Jag lovade att jag skulle göra det och jag är fortfarande med LLS idag.” — Kelly Caufield
