:max_bytes(150000):strip_icc()/period-pain-AdobeStock_343323786-b2c5c68cb0f84b2cb6fef6b56f26ee1b.jpg "Hur man sänker prostaglandinnivå under menstruationen"){kind=small}
Hälsa och välbefinnande berör allas liv på olika sätt. Det här är en persons historia.
Tatueringar: Vissa människor älskar dem, vissa människor avskyr dem. Alla har rätt till sin egen åsikt, och även om jag har fått många olika reaktioner på mina tatueringar så älskar jag dem absolut.
Jag hanterar bipolär sjukdom, men jag använder aldrig ordet ”kamp”. Det innebär att jag förlorar striden – vilket jag verkligen inte är! Jag har hanterat psykisk ohälsa i 10 år nu och driver för närvarande en Instagram-sida dedikerad till att få slut på stigmat bakom mental hälsa. Min psykiska hälsa försämrades när jag var 14, och efter en period av självskadebeteende samt en ätstörning sökte jag hjälp när jag var 18. Och det var det bästa jag någonsin gjort.
Jag har över 50 tatueringar. De flesta har en personlig betydelse. (Vissa har helt enkelt ingen mening — med hänvisning till gemet på min arm!). För mig är tatueringar en form av konst, och jag har många meningsfulla citat för att påminna mig själv om hur långt jag har kommit.
Jag började tatuera mig när jag var 17, ett år innan jag sökte hjälp för min psykiska ohälsa. Min första tatuering betyder absolut ingenting. Jag skulle älska att säga att det betyder mycket och att innebörden bakom det är innerligt och vackert, men det skulle inte vara sanningen. Jag fick den för att den såg cool ut. Det är en fredssymbol på min handled, och då hade jag ingen lust att få mer.
Sedan tog min självskada över.
Självskada var en del av mitt liv från 15 till 22 års ålder. Speciellt vid 18 år var det en besatthet. Ett beroende. Jag skadade mig själv religiöst varje natt, och om jag inte kunde av någon anledning skulle jag få en allvarlig panikattack. Självskadan tog helt över inte bara min kropp. Det tog över mitt liv.
Något vackert för att dölja det negativa
Jag var täckt av ärr och jag ville täcka över dem. Inte för att jag på något sätt skämdes över mitt förflutna och vad som hade hänt, men den ständiga påminnelsen om hur plågad och deprimerad jag var blev mycket att ta itu med. Jag ville ha något vackert för att dölja det negativa.
Så 2013 täckte jag min vänstra arm. Och det var en sådan lättnad. Jag grät under processen, och inte på grund av smärtan. Det var som om alla mina dåliga minnen försvann framför mina ögon. Jag kände mig verkligen ifred. Tatueringen är tre rosor som representerar min familj: min mamma, pappa och lillasyster. Ett citat, ”Livet är inte en repetition”, går runt dem i ett band.
Citatet har gått i arv i min familj i generationer. Det var min farfar som sa det till min mamma, och min farbror skrev det också i sin bröllopsbok. Min mamma säger det ofta. Jag visste bara att jag ville ha det permanent på kroppen.
Eftersom jag hade ägnat flera år åt att gömma mina armar för allmänheten, oroa mig för vad folk skulle tycka eller säga, var det helt nervöst till en början. Men tack och lov var min tatuerare en vän. Hon hjälpte mig att känna mig lugn, avslappnad och tillfreds. Det var inget obekvämt samtal om varifrån ärren kom eller varför de fanns där. Det var en perfekt situation.
Att kliva ur uniformen
Min högra arm var fortfarande dålig. Mina ben var ärrade, liksom mina anklar. Och det blev allt svårare att täcka hela min kropp hela tiden. Jag bodde praktiskt taget i en vit kavaj. Det blev min komfortfilt. Jag skulle inte lämna huset utan den, och jag bar den med allt.
Det var min uniform, och jag hatade den.
Somrarna var varma och folk frågade mig varför jag ständigt hade långa ärmar. Jag tog en resa till Kalifornien med min partner, James, och jag bar kavajen hela tiden av oro för vad folk skulle säga. Det var svällande varmt och blev nästan för mycket att bära. Jag kunde inte leva så här, ständigt gömma mig.
Det här var min vändpunkt.
När jag kom hem slängde jag alla verktyg som jag hade använt för att skada mig själv. Borta var min skyddsfilt, min nattliga rutin. Till en början var det tufft. Jag skulle få panikattacker i mitt rum och gråta. Men så såg jag kavajen och kom ihåg varför jag gjorde det här: jag gjorde det här för min framtid.
Åren gick och mina ärr läkte. Äntligen, 2016, kunde jag täcka över min högra arm. Det var ett extremt känslomässigt, livsförändrande ögonblick, och jag grät hela tiden. Men när det var klart tittade jag i spegeln och log. Borta var den skräckslagna tjejen vars liv kretsade kring att skada sig själv. Som ersatte henne kom en självsäker krigare, som hade överlevt de tuffaste stormarna.
Tatueringen är tre fjärilar, med ett citat som lyder: ”Stjärnor kan inte lysa utan mörker.” För de kan inte.
Vi måste ta det grova med det släta. Som den ökända Dolly Parton säger: ”Inget regn, ingen regnbåge.”
Jag bar en t-shirt för första gången på sju år, och det var inte ens varmt ute. Jag gick ut ur tatueringsstudion med kappa i handen och omfamnade den kalla luften på mina armar. Det hade dröjt länge.
För de som funderar på att tatuera sig, tro inte att du måste skaffa något vettigt. Få vad du vill. Det finns inga regler för hur du lever ditt liv. Jag har inte skadat mig själv på två år, och mina tatueringar är fortfarande lika levande som alltid.
Och vad gäller blazern? Aldrig burit den igen.
Olivia – eller Liv för kort – är 24, från Storbritannien och en bloggare om mental hälsa. Hon älskar allt som är gotiskt, speciellt Halloween. Hon är också en stor tatueringsentusiast, med över 40 hittills. Hennes Instagramkonto, som kan försvinna då och då, finns här.
