Vi frågade människor som lever med cancer hur de kände när de hörde sig beskrivas som ”krigare” och ”överlevande”. Är de nöjda med dessa etiketter och speglar de deras egna erfarenheter?

”Jag gillar inte att bli kallad en ’krigare’. Jag känner mig aldrig som en ”krigare”. När du har att göra med slogfesten som är bröstcancer i steg 4, går du igenom varje dag och försöker bara ta dig igenom den dagen. Det känns sällan som en massiv triumf, eller saker som ”krigare” är gjorda av.” — Mandi Hudson. Följ henne vidare Twitter och besöka Darn Good Lemonade
”Å ena sidan kan det att se dig själv som en ’krigare’ vara en kraftfull bekräftelse som ger dig en känsla av mening och identitet när du hanterar cancerbehandling. Å andra sidan finns det de som reagerar mot krigaranalogin som innebär en nivå av tapperhet och styrka som vi kanske inte känner att vi kan nå. ’Survivor’ är ett lika splittrande begrepp som vissa anammar som ett tecken på att ha kommit igenom rättegången och överlevt. Men vad händer om du lever med metastaserande cancer? Gäller termen ”överlevare” även dig? Vad händer med dem som inte har överlevt sjukdomen? Betyder detta att de inte kämpade tillräckligt hårt för att vinna? Begreppet överlevnad i denna snäva mening kan kännas uteslutande. Så för mig är den överordnade känslan jag har en av respekt för vilka ord vi än väljer för att beskriva vår personliga cancerupplevelse. Vi ska vara lyhörda för de ord vi använder, men också respektera de som väljer att inte använda samma ord som vi gör. Det handlar om att inse att vi alla upplever cancer på olika sätt, och att det inte finns något sätt att göra detta på.” — Marie Ennis-O’Conner. Följ henne vidare Twitter och besök Journeying Beyond Cancer
”Jag gillar inte ordet ”krigare” som används för cancerpatienter. Cancer är en sjukdom, inte en militär kampanj. Jag ”kämpade” inte mot cancer. Jag uthärdade behandlingen så gott jag kunde. De kvinnor och män som dör i bröstcancer varje dag ”förlorade inte kampen” eller ”kämpade” inte tillräckligt hårt. De dog av en obotlig sjukdom. Det är också därför jag känner mig ambivalent till ordet ”överlevare”. Jag önskar att det fanns ett annat ord för det. Men verkligheten är att vem som helst av oss kan vakna upp i morgon och få diagnosen stadium 4 sjukdom. Om vi ”överlever” cancer är det en dag i taget.” — Kathi Kolb. Följ henne vidare Twitter och besök The Accidental Amazon
”Även om jag förstår varför folk använder dessa termer, och jag har till och med sagt dem själv, gör dessa ”strid”-termer mig obekväm. Medan jag var mitt uppe i cancerbehandlingen – och avskalad till mitt råaste tillstånd, fysiskt och känslomässigt – sa folk ofta till mig att ”fortsätt kämpa” eller att jag skulle ”slå det här.” Jag var en ”krigare”. Åh, vad ”modigt!” (Umm… jag valde inte det här, ni). Vad de inte verkade förstå var att de, genom att säga de sakerna, insinuerade att resultatet var upp till mig. Att om jag ”har vad som krävs” (vad det än är), skulle jag kunna ”vinna”. Det verkade vara mitt personliga ansvar att bota min egen cancer. Jag skulle antingen bli en vinnare eller en förlorare – som om jag var i någon form av fotrace och bara kunde springa lite snabbare, pressa lite hårdare. Det kändes som mycket att leva upp till och fick mig till slut att känna att jag skulle svika folk om jag inte ”vinner” eller ”kämpar” på det sätt som de tänkt sig. Men jag måste erkänna, det var några gånger som jag kom in i det här tänkesättet också. Under veckorna efter min diagnos blev min hymn Katy Perrys slagsång ”Roar”. Det hjälpte verkligen till att kanalisera mina känslor om vad som låg framför mig: operation och kemoterapi. Men det stödde mig definitivt inte. Personligen kände jag inte att jag ”kämpade mot” cancer. Det var vad mina läkare gjorde. Det var det som cellgiften var till för. Jag var bara slagfältet. Det var det jag ville att folk skulle se.” — Heather Lagemann. Följ henne vidare Twitter och besök Invasive Duct Tales
”Jag är inte ett stort fan av slagfältsspråk. Kanske beror det på att min cancer inte kommer att besegras i en storslagen, härlig kamp. Det är mer ett slag. Oglamorös och inkrementell. För att fortsätta leva måste jag leva med min cancer, som inte är en yttre eller introducerad fiende, utan snarare en fel vändning som min kropp tog på genetisk nivå. Det är lätt att hänga upp sig på semantik, och även om jag inte älskar något av orden i det här sammanhanget, kan jag inte hitta ett bättre, mer allmängiltigt ord att föreslå. När det kommer till kritan, kalla mig vad du vill, fortsätt bara forskningen och hitta ett botemedel för mig.” — Teva Harrison. Följ henne vidare Twitter och besök Drawing Forward
”Jag har blandade känslor för de här termerna. Jag gillar inte termen ”krigare” eftersom jag är pacifist och inte gillar tanken på att vara i krig med någon, än mindre min egen kropp. Jag vet att det finns många människor med steg 4 som inte gillar termen ”överlevande” eftersom det antyder att du slår cancer, men jag har inget emot det. Jag tror att om du lever och andas är du en överlevare. Men jag önskar att det fanns ett bättre ord för det. Jag gillar att säga att jag lever med cancer. Och en bra dag, ”jag lever bra med cancer.” — Tami Boehmer. Följ henne vidare Twitter och besök Miracle Survivors
”Jag anser mig inte vara en cancer”krigare. Min cancer uppstod från mina egna celler – jag kan inte framgångsrikt kämpa mot mig själv. Jag överlever cancer, än så länge, som en engagerad, bemyndigad, utbildad patient – en e-patient – som söker effektiv behandling för min cancer. Jag ansåg mig vara en överlevare från det ögonblick jag hörde min cancerdiagnos, men jag vet att vissa inte gillar termen ”överlevare.” — Janet Freeman-Daily. Följ henne vidare Twitter och besök Grey Connections
Lever du med cancer? Berätta för oss vad du tycker om termer som ”krigare” och ”överlevande”.