Jag hade blivit så djupt intrasslad i ett nät av besatthet och tvång att jag fruktade att jag aldrig skulle komma undan.
Hälsa och välbefinnande berör var och en av oss olika. Det här är en persons historia.
Jag granskade de sockerbelagda bakverken på baksidan av snabbköpet efter att ha livnärt sig på väldigt lite mat i flera veckor. Mina nerver darrade av förväntan att en endorfinökning bara var en munsbit bort.
Ibland trädde ”självdisciplin” in och jag fortsatte att handla utan att spåras ur av lusten att bli hetsig. Andra gånger var jag inte så framgångsrik.
Min ätstörning var en komplicerad dans mellan kaos, skam och ånger. En skoningslös cykel av hetsätning följdes av kompenserande beteenden som fasta, utrensning, tvångsmässig träning och ibland missbruk av laxermedel.
Sjukdomen vidmakthölls av långa perioder av matrestriktioner, som började i mina tidiga tonåringar och spred sig till mitt sena 20-tal.
Bulimi är smygande till sin natur och kan förbli odiagnostiserat under lång tid.
Människor som kämpar med sjukdomen ser ofta inte ”sjuka ut”, men utseendet kan vara vilseledande. Statistik säger oss att ungefär 1 av 10 personer får behandling, där självmord är en vanlig dödsorsak.
Liksom många bulimiker förkroppsligade jag inte stereotypen av en ätstörningsöverlevare. Min vikt fluktuerade under hela min sjukdom men svävade i allmänhet runt ett normativt intervall, så mina ansträngningar var inte nödvändigtvis synliga, även när jag svälte mig själv i flera veckor i taget.
Min önskan var att aldrig bli smal, men jag längtade desperat efter känslan av att vara innesluten och ha kontroll.
Min egen ätstörning kändes ofta som ett beroende. Jag gömde mat i väskor och fickor för att smyga mig tillbaka till mitt rum. Jag gick på tå till köket på natten och tömde innehållet i mitt skåp och kylskåp i ett besatt, tranceliknande tillstånd. Jag åt tills det gjorde ont att andas. Jag rensade omärkligt i badrummen och vred på kranen för att kamouflera ljuden.
Vissa dagar tog det bara en liten avvikelse för att motivera en hetsätning – en extra skiva rostat bröd, för många rutor choklad. Ibland planerade jag dem i förväg när jag började dra mig tillbaka, utan att kunna tolerera tanken på att ta mig igenom ännu en dag utan en sockerrik.
Jag hetsade, begränsade och rensade av samma anledningar som jag kanske har vänt mig till alkohol eller droger – de trubbade mina sinnen och fungerade som omedelbara men flyktiga botemedel mot min smärta.
Med tiden kändes dock tvånget att äta för mycket. Efter varje binge kämpade jag mot impulsen att göra mig sjuk, medan triumfen jag fick av att begränsa var lika beroendeframkallande. Lättnad och ånger blev nästan synonymt.
Jag upptäckte Overeaters Anonymous (OA) – ett 12-stegsprogram som är öppet för personer med matrelaterad psykisk sjukdom – några månader innan jag nådde min lägsta nivå, ofta kallad ”rock bottom” i återhämtning av missbruk.
För mig var det försvagande ögonblicket att leta upp ”smärtfria sätt att ta livet av mig” när jag skotte in mat i munnen efter flera dagar av nästan mekaniskt hetsande.
Jag hade blivit så djupt intrasslad i ett nät av besatthet och tvång att jag fruktade att jag aldrig skulle komma undan.
Efter det gick jag från att delta i möten sporadiskt till fyra eller fem gånger i veckan, ibland reste jag flera timmar om dagen till olika hörn av London. Jag levde och andades OA i nästan två år.
Möten tog mig ut ur isolering. Som bulimiker existerade jag i två världar: en värld av låtsasskap där jag var väl sammansatt och högpresterande, och en som omfattade mina störda beteenden, där jag kände att jag ständigt drunknade.
Sekretess kändes som min närmaste följeslagare, men i OA delade jag plötsligt mina länge dolda erfarenheter med andra överlevande och lyssnade på berättelser som min egen.
För första gången på länge kände jag den känsla av anknytning som min sjukdom hade berövat mig i flera år. Vid mitt andra möte träffade jag min sponsor – en mild kvinna med ett helgonliknande tålamod – som blev min mentor och primära källa till stöd och vägledning under hela tillfrisknandet.
Jag omfamnade delar av programmet som till en början orsakade motstånd, den mest utmanande var underkastelsen till en ”högre makt”. Jag var inte säker på vad jag trodde på eller hur jag skulle definiera det, men det spelade ingen roll. Jag gick på knä varje dag och bad om hjälp. Jag bad att jag äntligen kunde befria mig från bördan som jag burit omkring så länge.
För mig blev det en symbol för acceptans att jag inte kunde övervinna sjukdomen ensam, och var villig att göra vad som helst för att bli bättre.
Avhållsamhet – en grundläggande princip för OA – gav mig utrymme att komma ihåg hur det var att svara på hungersignaler och äta utan att känna skuld igen. Jag följde en konsekvent plan med tre måltider om dagen. Jag avstod från beroendeliknande beteenden och skar bort hetsutlösande mat. Varje dag utan att begränsa, hetsa eller rensa kändes plötsligt som ett mirakel.
Men när jag levde ett normalt liv igen, blev vissa grundsatser inom programmet svårare att acceptera.
I synnerhet förtal av specifika livsmedel och tanken att fullständig avhållsamhet var det enda sättet att bli fri från oordnad mat.
Jag hörde människor som varit under tillfrisknande i decennier fortfarande kallar sig missbrukare. Jag förstod deras ovilja att utmana visdomen som hade räddat deras liv, men jag ifrågasatte om det var hjälpsamt och ärligt för mig att fortsätta basera mina beslut på vad som kändes som rädsla – rädsla för återfall, rädsla för det okända.
Jag insåg att kontroll var kärnan i mitt tillfrisknande, precis som det en gång styrde min ätstörning.
Samma stelhet som hjälpte mig att etablera en hälsosam relation med mat hade blivit restriktiv, och mest oroande nog kändes det oförenligt med den balanserade livsstil jag föreställde mig för mig själv.
Min sponsor varnade mig för att sjukdomen smyger sig in igen utan att strikt följa programmet, men jag litade på att måttfullhet var ett genomförbart alternativ för mig och att fullständig återhämtning var möjlig.
Så jag bestämde mig för att lämna OA. Jag slutade gradvis gå på möten. Jag började äta ”förbjuden” mat i små mängder. Jag följde inte längre en strukturerad guide till att äta. Min värld kollapsade inte runt mig och jag ramlade inte tillbaka in i dysfunktionella mönster, men jag började anamma nya verktyg och strategier för att stödja min nya väg i återhämtning.
Jag kommer alltid att vara tacksam mot OA och min sponsor för att de drog mig upp ur ett mörkt hål när det kändes som att det inte fanns någon väg ut.
Ett svartvitt förhållningssätt har utan tvekan sina styrkor. Det kan vara mycket gynnsamt för att stävja beroendeframkallande beteenden och hjälpte mig att ångra några farliga och djupt förankrade mönster, som hetsätning och utrensning.
Avhållsamhet och beredskapsplanering kan vara en viktig del av långsiktig återhämtning för vissa, vilket gör att de kan hålla huvudet ovanför vattnet. Men min resa har lärt mig att återhämtning är en personlig process som ser ut och fungerar olika för alla, och som kan utvecklas i olika skeden av våra liv.
Idag fortsätter jag att äta medvetet. Jag försöker förbli medveten om mina avsikter och motiv, och utmana allt-eller-inget-tänkandet som höll mig fången i en förkrossande cykel av besvikelse så länge.
Vissa aspekter av 12-stegen finns fortfarande med i mitt liv, inklusive meditation, bön och att leva ”en dag i taget.” Jag väljer nu att ta itu med min smärta direkt genom terapi och egenvård, och inser att en impuls att begränsa eller hetsa är ett tecken på att något inte är OK känslomässigt.
Jag har hört lika många ”framgångshistorier” om OA som jag har hört negativa, men programmet får en hel del kritik på grund av frågor kring dess effektivitet.
OA, för mig, fungerade eftersom det hjälpte mig att ta emot stöd från andra när jag behövde det som mest, och spelade en avgörande roll för att övervinna en livshotande sjukdom.
Ändå har att gå iväg och omfamna tvetydighet varit ett kraftfullt steg i min resa mot helande. Jag har lärt mig att ibland är det viktigt att lita på sig själv i att börja ett nytt kapitel, snarare än att tvingas hålla fast vid ett narrativ som inte riktigt fungerar längre.
Ziba är en författare och forskare från London med en bakgrund inom filosofi, psykologi och mental hälsa. Hon brinner för att ta bort stigma kring psykisk ohälsa och göra psykologisk forskning mer tillgänglig för allmänheten. Ibland månsken hon som sångerska. Ta reda på mer via hennes hemsida och följ henne vidare Twitter.
