Jag tillbringade en barndom i skräck. Jag trodde att knarklangare skulle krypa uppför min tvåvånings tegelvägg och döda mig.
Jag trodde att bortglömda läxor skulle avsluta hela min skolkarriär. Jag låg vaken på natten, övertygad om att mitt hus skulle brinna ner. Jag tyckte att jag betedde mig konstigt. jag visste Jag betedde mig konstigt. På college använde jag samma två ord som källtext och trodde att jag skulle bli dömd för plagiat och sparkad ur skolan. Jag var alltid orolig att jag hade glömt något. Att jag inte skulle avsluta mitt arbete i tid. Att min pojkvän skulle dö i en brinnande bilolycka när han inte var i min direkta synfält.
Jag visste det inte då, men jag led av generaliserat ångestsyndrom (GAD).
Vad är GAD?
Enligt Encyclopedia of Pharmapsychology är GAD ”karaktäriserad av överdriven och olämplig oro och inte begränsad till särskilda omständigheter.” Den andra volymen av Comprehensive Handbook of Personality and Psychopathology: Adult Psychopathology säger att GAD ofta kallas den ”grundläggande” ångeststörningen. Detta beror delvis på ”dess tidiga debut och dess ”portstatus” till andra ångestsyndrom.” Oro verkar tippa in i GAD när den blir frekvent och okontrollerbar. De med GAD har också mer problem med att ”kontrollera, stoppa och förhindra” sina bekymmer.
American Family Physician uppger att 7,7 procent av kvinnorna och 4,6 procent av männen i USA kommer att hantera tillståndet under sin livstid. Vilket vill säga, jag är inte ensam.
Min diagnos
Jag fick diagnosen GAD 2010, efter att jag fick mitt första barn. Jag tillbringade tid med att ligga i sängen, amma honom i sömnen och tänka, så här kommer vi att ligga efter bomberna faller, efter apokalypsen.
När min man sprang uppför vägen till mataffären var jag orolig för att en rattfyllerist skulle döda honom. Jag undrade hur jag skulle leva utan honom, förlora mig själv i alla de minsta detaljerna med att hitta ett jobb och ett daghem, och lösa in livförsäkringen. Fanns det en livförsäkring?
”Det är inte normalt”, sa min psykiater när jag berättade dessa saker för honom. ”Det är överdrivet. Vi måste behandla dig för det.”
Den försvagande effekten av GAD
Många läkare tycker om att tro att svår depression och svår ångest går hand i hand. Detta är inte alltid sant. Även om dessa tillstånd kan vara vad läkare kallar komorbida, eller uppstå samtidigt, behöver de inte vara det.
Jag hade tidigare depression (jag var ett av dessa komorbida fall), men min behandlade depression förklarade inte min ihållande oro.
Jag var orolig att mitt barns huvud skulle falla av.
Jag var orolig under hela min graviditet för en sjukhusförlossning: att de skulle ta mitt barn ifrån mig, att mitt barn skulle få medicinska ingrepp utan mitt medgivande, att Jag skulle låta utföra medicinska ingrepp utan mitt samtycke.
Dessa bekymmer höll mig vaken på natten. Jag var konstant spänd. Min man var tvungen att gnugga min rygg varje natt utöver vad jag behövde för normal graviditetsvärk. Han tillbringade timmar med att lugna mig.
Onödigt att säga att GAD kan vara lika försvagande utan depression i mixen. Förutom att hantera orotade bekymmer som min, kan personer med GAD ha fysiska symtom, som darrningar och ett rusande hjärta. De lider också av rastlöshet, trötthet, koncentrationssvårigheter, irritabilitet och störd sömn.
Allt detta är vettigt om du är upptagen med att oroa dig. Du kan inte fokusera, du är noggrann med människorna omkring dig och spänd överallt. Du lägger dig för att sova och ser dina tankar rusa genom dina bekymmer.
Att leva med och behandla GAD
GAD behandlas vanligtvis på två sätt: genom psykoterapi och genom medicinering. En studie i Clinical Psychology Review tyder också på att kognitiv beteendeterapi är ett effektivt sätt att behandla GAD.
En annan studie i
Mitt allvarliga fall av GAD är under kontroll nu. Jag har haft en del slutenvård, som har lärt mig lite mindfulness, till exempel hur man förvisar negativa tankar. Jag försöker höra dem i rösten från någon som jag inte gillar, och på så sätt tycker jag att de är mycket lättare att avfärda.
Jag använder även klonazepam (Klonopin) och aprazolam (Xanax), som en del forskning rekommenderar som förstahandsbehandling.
Och, viktigast av allt, jag oroar mig inte längre för att min man ska dö i en brinnande bilolycka. Jag stressar inte över att inte avsluta mitt arbete i tid.
När oron kommer tillbaka befinner jag mig vid min terapeuts dörr och väntar på en uppdatering och ett pyssel. Det krävs konstant arbete. Jag måste fortsätta försöka förvisa vargarna från dörren. Men mitt tillstånd är hanterbart. Och jag lever inte längre i rädsla.
Med allt detta sagt kan GAD vara en olycksbådande skugga som lurar i hörnet och hotar att materialiseras till en verklig skurk. Vissa dagar kryper det tillbaka in i mitt liv.
Och jag kan se när min GAD blir utom kontroll igen eftersom jag börjar utveckla irrationella bekymmer som jag bara inte kan sparka. Jag stressar hela tiden över att fatta fel beslut. När jag har problem kan jag inte svara på grundläggande frågor om till exempel vad jag vill äta till middag. Valet är för mycket.
I synnerhet skrämmer jag lätt, vilket är enkelt för utomstående att observera. I GADs grepp kan det ta mig timmar att somna. Det är dessa tillfällen då mina nära och kära vet att de är extra tålmodiga, extra stödjande och extra snälla, medan jag tyglar odjuret.
Takeawayen
GAD kan vara skrämmande. Det gör livet rent ut sagt skrämmande för oss som lever med det, och det kan göra livet väldigt frustrerande för våra anhöriga och vårdgivare. Det är svårt att förstå att vi helt enkelt inte kan ”släppa det” eller ”släppa det” eller ”bara se på den ljusa sidan.” Vi behöver hjälp, inklusive psykiatrisk intervention och eventuellt medicinering, för att få våra bekymmer (och våra fysiska symtom) att försvinna.
Med behandling kan personer med GAD leva fulla, normala liv fria från de små skräck som plågade vår vardag. Jag klarar det. Det kräver lite medicinering och terapi, men jag är en fullt fungerande, oro-normal person, trots min tidiga debut, svår GAD. Hjälp är möjlig. Du måste bara nå ut och hitta den.
Elizabeth Broadbent bor tillsammans med tre små pojkar, tre stora hundar och en tålmodig make. En personalskribent för Scary Mommy, hennes arbete har dykt upp i Time, Babble och många andra föräldrabutiker, förutom att de diskuterats på ”CNN” och ”The Today Show.” Du hittar henne på Facebook på Manisk Pixie Dream Mama och på Twitter @manicpixiemama. Hon gillar att läsa ungdomslitteratur, göra konst av olika slag, forska och hemundervisa sina söner.
