Den typ av sorg som följer med kronisk sjukdom är komplex.
Sorg är en upplevelse som helt kan förtära dig mentalt, fysiskt och känslomässigt – och det händer inte bara med den traditionella känslan av förlust.
Faktum är att gå igenom stadierna av sorg kan hända som ett resultat av någon större livsförändring.
För många funktionshindrade och kroniskt sjuka kan det vara en oväntad utmaning att sörja sin hälsa efter en ny medicinsk diagnos. Den typ av sorg som följer med kronisk sjukdom är komplex, och cykeln kan ofta starta om varje gång ett nytt problem dyker upp.
Här tittar vi på de fem vanliga stadierna av sorg enligt den schweizisk-amerikanska psykiatern Elizabeth Kubler-Ross, men genom våra relationer till vår egen kropp och vad det innebär att sörja oss själva.
1. Förnekelse
Människor som upplever sorg kanske är bekanta med detta första och välkända skede.
Förnekelse, enkelt uttryckt, är handlingen att förkasta verkligheten. Förnekelse kommer ofta först i sorgens stadier eftersom när en stor livsförändring inträffar måste sinnet och kroppen arbeta för att bearbeta situationen.
När du går igenom en medicinsk komplikation finns det ofta signaler som blinkar i hela din kropp för att säga: ”Något är inte som det ska.” Dessa kan vara uppblossningar, förvärrad kronisk smärta, nya symtom eller en mängd andra dagliga störningar som du observerar.
Även om du logiskt vet att du går in i en ny relation med din hälsa när ett nytt medicinskt problem dyker upp eller du får en ny diagnos, är det vanligt att du behöver tid att arbeta igenom förnekelse innan du börjar bearbeta exakt vad det är du är känsla.
I början av sorgcykeln kanske du förnekar hela sanningen eller bara delar av verkligheten.
Att säga till dig själv att detta inte verkligen händer, att det är ”allt i ditt huvud” eller ”inte så illa”, är ett sätt för ditt sinne och din kropp att skydda sig från den känslomässiga påfrestningen av sorg.
Du kan också tona ned allvaret i situationen som ett sätt att hantera genom att:
- avvisa smärta
- ignorera symtom
- döljer symtom från nära och kära
- driva igenom hälsoproblemen som om allt är okej
- tvivla på dig själv och giltigheten av dina farhågor
För dem som inte har kroniska tillstånd kan det vara svårt att förstå varför förnekelse är ett vanligt första steg i att bearbeta medicinskt trauma. Vill vi inte veta vad som är fel? Vill vi inte fixa det?
Svaret på dessa frågor är ja: Vi vill ha en förklaring till symptomen och, i en drömvärld, en lösning. Men det är inte så enkelt.
En stor majoritet av kroniska tillstånd är långvariga och erbjuder endast symtomatiska behandlingar snarare än ett botemedel eller en lösning. I grund och botten, när du får en ny diagnos (eller om du fortfarande väntar på en med pågående symtom), kommer tidens verklighet in. Tidslinjen förändras.
Plötsligt letar du inte efter ett namn för att förklara din smärta, dina symtom eller dina sömnlösa nätter. När du väl vet vad det underliggande problemet är vet du att nästa steg är att gå vidare till behandling.
Ändå kan detta nästa steg ofta kännas omöjligt. Och när det gäller kroniska sjukdomar vet du att det här problemet inte nödvändigtvis har ett slutdatum.
Så för att klara av den här nya verkligheten – även om du har väntat på en diagnos eller en förklaring eller att någon bara ska berätta för dig att de tror dig – kan du gå in i förnekelsestadiet för att försöka övertyga dig själv om att det inte är så dålig. Att det inte är sant.
Om du för närvarande förnekar din hälsa, vet att det här är okej. Om du kan, ge dig själv tid att bearbeta fakta i situationen.
Du kan välja att skriva ner en lista över fakta (t.ex. ”Jag kände smärta idag”, ”Läkaren sa att jag hade en tumör”, ”Jag väntar på blodprovsresultat”) tills de börjar kännas verkliga.
Du kanske också väljer att schemalägga en bestämd tid under dagen för att distrahera dig från verkligheten genom att läsa en bok eller maratondra en show. Att ta pauser är ett bra sätt att ge dig själv det utrymme du behöver för att bearbeta alla nya förändringar i ditt liv tills de inte känns så överväldigande.
2. Ilska
En annan stark känsla som du kan uppleva är ilska – mot dig själv, mot läkare, mot världen.
När ilska brinner genom dig betyder det att du med största sannolikhet har kommit att förstå verkligheten i din situation. Men detta betyder inte nödvändigtvis att du är redo att acceptera det.
Ibland känns det lättare eller mer hanterbart att slå ut på andra när man sörjer sig själv.
Läkaren som inte lyssnade på dig tidigare? Receptionisten som bokade din tid direkt efter en hel arbetsdag? Parkeringsplatsen utan tillgängliga platser? Deras fel.
Men du kan också vända dig inåt mot dig själv, särskilt om du tidigare upplevt förnekelse.
Du kan fråga dig själv varför du väntade så länge med att rapportera symtomförändringar eller varför du inte fick din medicin påfylld. Detta kan orsaka mycket självhat och allvarligt skada både din fysiska och mentala hälsa.
Under dessa stunder av ilska, ta en stund att känna igen vad du känner, först och främst. Det finns en anledning till varför ilska är ett nyckelsteg i sorg – den låter dig börja känna igen, såväl som att undersöka dina egna känslor inför situationen.
När du känner att du är redo att börja släppa ilskan, finns det olika copingstrategier som kan hjälpa dig att bearbeta dessa starka känslor, som konstterapi, ventilering till vänner och utövande av mindfulness.
Men kom ihåg: När känslor av ilska kommer tillbaka när du går igenom sorgcykeln, känna igen förnimmelserna och reflektera över hur de visar sig. Är din käke sammanbiten? Har din ton förändrats? Att inventera dina känslor kan hjälpa dig att återknyta kontakten med din kropp, särskilt när din kropp är källan till frustration.
3. Depression
Sorg och depression går ofta hand i hand.
Hos kroniskt sjuka personer kan depression och andra psykiska tillstånd också ofta förvirra eller förvirra symtomen. Depression kan göra kronisk smärta värre med huvud-, kropps- och magsmärtor.
Hur vet du när dina symtom är från depression eller från ett annat medicinskt problem?
Först, låt oss notera att oavsett var dina symtom härrör från – oavsett om det är fysisk, känslomässig, mental eller beteendemässig hälsa – är de giltiga.
Alltför många kroniskt sjuka människor har stämplats som ”uppmärksamhetssökande”. Denna otro på våra symtom och våra kroppar gör bara sorgeprocessen svårare.
Vet att vad du än går igenom så finns det en gemenskap av människor där ute som förstår vad du känner.
Med detta sagt kan det vara svårt att förespråka dina behov när du befinner dig i det här stadiet av sorg. Du kanske känner att det är meningslöst att fortsätta söka efter en diagnos eller behandling. Du kanske önskar att alla dessa problem bara skulle försvinna.
Depression är något som ofta kräver ytterligare tjänster, till exempel rådgivning. För krisintervention, sök dessa resurser om hur du kan skydda dig själv under denna sårbara process.
4. Förhandling eller förhandling
Med detta steg kommer ”vad om.”
Vad händer om läkaren har fel? Tänk om jag hade gjort något annorlunda (kost, träning, medicin, terapi, operation, etc.)? Tänk om jag kom till specialisten tidigare?
Även om detta inte är samma sak som förnekelse, där du försöker stänga ute verkligheten, kan det här skedet kännas liknande eftersom du tänker på alla sätt som situationen kunde ha gått annorlunda till.
Även om du faktiskt inte kan förändra det förflutna (eller förutsäga framtiden), kan förhandlingar med din hälsa vara ett sätt att bearbeta denna nya verklighet.
Faktum är att även efter att vi ”fullbordat” detta stadie av sorg, arbetar många kroniskt sjuka fortfarande för att förhandla med sina förmågor när de lär sig sina nya gränser. I denna mening är sorgens förhandlingsstadium ett som ofta återkommer när vår hälsa fortsätter att utvecklas.
5. Acceptans
Det sista stadiet av sorg är vanligtvis acceptans.
Acceptans av verkligheten. Acceptans av smärtan. Acceptans för hur annorlunda ditt förhållande till din kropp kan vara nu.
Forskning tyder på att att komma överens med kronisk smärta faktiskt kan minska svårighetsgraden av din fysiska och känslomässiga smärta.
Genom att acceptera det, erkänner du att det finns där utan att döma. Sedan kan du gå vidare med att använda copingstrategier och olika behandlingar för att ta itu med smärtan.
Det är dock viktigt att notera att acceptans inte betyder att du måste vara glad eller nöjd med allt som händer med din kropp och hälsa. Acceptans behöver inte betyda belåtenhet.
Du kanske fortfarande känner dig arg och deprimerad och överväldigad över din situation – men det här är okej.
Vårt förhållande till våra kroppar är intimt, komplext och ständigt föränderliga former.
Även om en ny medicinsk diagnos eller oro kan starta om sorgcykeln, är detta sista stadie av acceptans ett som vi alltid arbetar mot.
Sanningen är att vi inte har mycket kontroll över våra kroppar, vilket är skrämmande. Vi kan inte önska bort smärta eller sjukdom som att blåsa på maskrospuffar – oavsett hur mycket vi försöker eller hur många stjälkar vi plockar.
Men vi kan lära oss att lita på sorgens cirkel och veta att dessa känslor av förlust är tillfälliga. Mest av allt kan vi öva på lite självförlåtelse och självvänlighet.
Vi kan tillåta oss själva att vara röriga och galna och mänskliga.
Dessa känslor och upplevelser kan göra att vi känner oss sårbara, men genom detta finner vi styrka. I slutändan hittar vi alltid ett sätt att överleva.
Aryanna Falkner är en handikappad författare från Buffalo, New York. Hon är en MFA-kandidat i skönlitteratur vid Bowling Green State University i Ohio, där hon bor med sin fästman och deras fluffiga svarta katt. Hennes författarskap har dykt upp eller är kommande i Blanket Sea och Tule Review. Hitta henne och bilder på hennes katt på Twitter.
