Degenerativ skolios är ett ryggradstillstånd som vanligtvis utvecklas hos personer över 50 år. Till skillnad från ungdomars skolios, som ofta beror på okända orsaker, orsakas degenerativ skolios främst av slitage av ryggraden över tid. Den här artikeln ger information om orsaker, symtom och behandlingsalternativ för degenerativ skolios.
Vad orsakar degenerativ skolios?
Degenerativ skolios orsakas oftast av den gradvisa försämringen av ryggradens struktur, särskilt de intervertebrala diskarna och facettlederna. Eftersom dessa komponenter i ryggraden försvagas med åldern kan de inte längre stödja ryggradens inriktning, vilket leder till en krökning i sidled. Faktorer som bidrar till denna degeneration inkluderar:
1. Artros:
Den vanligaste orsaken till degenerativ skolios är artros.
Artros uppstår när brosket som dämpar lederna börjar brytas ner. Detta brosk är en slät, gummiliknande vävnad som täcker benändarna, vilket gör att de kan glida över varandra med minimal friktion. Flera faktorer bidrar till dess försämring. Åldrandet spelar en betydande roll, eftersom brosket naturligt blir tunnare och mindre motståndskraftigt med tiden. Kroppens förmåga att reparera och regenerera brosk minskar också med åldern. Dessutom kan upprepad påfrestning på lederna från vardagliga aktiviteter, som att gå eller lyfta, orsaka slitage på brosket, vilket leder till dess nedbrytning. Kronisk inflammation i lederna är en annan bidragande faktor, eftersom inflammatoriska molekyler kan skada broskceller och omgivande vävnader. Genetisk predisposition spelar också en roll, med vissa individer ärver egenskaper som gör deras brosk mer mottagliga för degeneration. Ledskador, som frakturer eller ligamentskador, kan ytterligare öka risken för att artros utvecklas senare i livet.
2. Spinal diskdegeneration:
Degeneration av ryggradsskivan innebär en gradvis försämring av mellankotdiskarna, som är kuddarna mellan kotorna. Dessa skivor förlorar fukt och elasticitet främst på grund av åldrande. När människor blir äldre minskar vattenhalten i skivorna, vilket gör dem mindre effektiva på att absorbera stötar och mer benägna att kollapsa. Den minskade blodtillförseln till diskarna, som förvärras med åldern, begränsar tillförseln av näringsämnen och avlägsnandet av slaggprodukter, vilket leder till ytterligare degeneration. Mekanisk stress från repetitiva aktiviteter eller tunga lyft kan påskynda denna process, vilket gör att skivorna förlorar sin elasticitet och höjd. Genetiska faktorer kan också predisponera vissa individer för tidig diskdegeneration, eftersom vissa genetiska variationer kan göra diskarna mer sårbara. Dessutom har rökning kopplats till diskdegenerering eftersom det minskar syretillförseln till diskarna, vilket försämrar deras förmåga att läka och regenerera.
3. Osteoporos:
Som ett tillstånd som kännetecknas av försvagade ben, kan osteoporos leda till frakturer i kotorna, vilket ytterligare bidrar till utvecklingen av skolios.
Osteoporos, ett tillstånd som kännetecknas av försvagade ben som är mer benägna att frakturer, uppstår när skapandet av nytt ben inte kan hålla jämna steg med avlägsnandet av gammalt ben. Åldrande är en viktig faktor i utvecklingen av osteoporos, eftersom bentätheten minskar naturligt med åldern. Efter ungefär 30 års ålder börjar benmassan minska, vilket leder till mindre täta och ömtåliga ben. Hormonella förändringar, särskilt hos kvinnor under klimakteriet, påskyndar avsevärt benförlusten på grund av en minskning av östrogennivåerna. Hos män kan lägre testosteronnivåer bidra till benförtunning. Kostbrister, särskilt brist på kalcium och vitamin D, spelar också en avgörande roll, eftersom dessa näringsämnen är viktiga för benbildning och underhåll. En stillasittande livsstil ökar risken för benskörhet ytterligare, eftersom viktbärande övningar hjälper till att stärka benen, och brist på fysisk aktivitet kan leda till benförlust. Dessutom kan rökning och överdriven alkoholkonsumtion störa kroppens förmåga att bygga upp och bibehålla benmassa. Genetiska faktorer påverkar också bentätheten och graden av benförlust, vilket gör vissa individer mer mottagliga för osteoporos.
4. Genetiska faktorer:
Vissa individer kan vara genetiskt disponerade för att utveckla degenerativ skolios på grund av ärftliga egenskaper som påverkar ryggradens struktur eller kroppens förmåga att reparera skadade vävnader.
Symtom och komplikationer
Symtomen på degenerativ skolios kan variera kraftigt beroende på krökningens svårighetsgrad och omfattningen av spinal degeneration. Vanliga symtom inkluderar:
- Ryggsmärta: Det vanligaste symtomet, ryggsmärta, kan variera från lindriga obehag till svår, försvagande smärta. Smärtan beror ofta på kompression av nerver eller påfrestningar på ryggradens muskler och ligament.
- Obalans: När ryggraden kröker sig kan det orsaka en märkbar obalans, vilket leder till svårigheter att stå eller gå. Vissa individer kan känna sig som om de lutar åt sidan.
- Nervkompression: Krökningen av ryggraden kan komprimera närliggande nerver, vilket resulterar i symtom som domningar, stickningar eller svaghet i benen.
- Nedsatt lungfunktion: I svåra fall kan ryggradens krökning begränsa lungkapaciteten, vilket leder till andningssvårigheter.
Komplikationer av obehandlad degenerativ skolios kan innefatta kronisk smärta, funktionshinder och minskad livskvalitet. I vissa fall kan krökningen utvecklas, vilket leder till ytterligare komplikationer.
Diagnos och behandlingsalternativ
Diagnostisering av degenerativ skolios utförs vanligen med en kombination av medicinsk historia utvärdering, fysisk undersökning och avbildningstester såsom röntgen, MRI eller CT-skanningar. Dessa tester hjälper till att bedöma graden av ryggradens krökning och identifiera eventuella underliggande problem som bidrar till tillståndet.
Behandling för degenerativ skolios syftar till att lindra symtom, förbättra ryggradens funktion och förhindra ytterligare krökningsprogression. Behandlingsalternativ inkluderar:
- Konservativ behandling: För milda till måttliga fall är konservativa behandlingar ofta den första försvarslinjen. Dessa kan inkludera:
- Sjukgymnastik: Att stärka musklerna som stöder ryggraden kan hjälpa till att minska smärta och förbättra hållning och balans.
- Smärtbehandling: Mediciner som icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), muskelavslappnande medel eller kortikosteroidinjektioner kan hjälpa till att hantera smärta och inflammation.
- Bracing: I vissa fall kan bärandet av ett stag hjälpa till att stabilisera ryggraden och förhindra ytterligare krökning, även om detta är vanligare hos yngre individer med skolios.
- Kirurgisk intervention: Kirurgi kan övervägas för personer med kraftig krökning, betydande smärta eller neurologiska symtom. Kirurgiska alternativ inkluderar:
- Spinal fusion: Detta är ett kirurgiskt ingrepp som används för att behandla allvarliga fall av degenerativ skolios genom att permanent ansluta två eller flera kotor i ryggraden. Det primära målet med spinal fusion är att stabilisera ryggraden, förhindra ytterligare krökning och lindra smärta. Under proceduren tar en kirurg bort mellankotskivan mellan de drabbade kotorna och använder sedan bentransplantat, metallstavar, skruvar eller plattor för att smälta samman kotorna. Med tiden uppmuntrar bentransplantaten tillväxten av nytt ben, som permanent förenar de sammansmälta kotorna. Genom att eliminera rörelse mellan de sammansmälta segmenten, minskar spinal fusion smärta som orsakas av instabilitet eller onormal rörelse i ryggraden. Proceduren kan dock resultera i minskad flexibilitet i den sammansmälta delen av ryggraden, och återhämtningen kan ta flera månader när benen läker och smälter samman. Trots dessa begränsningar är spinal fusion ofta effektiv för att ge långvarig smärtlindring och förhindra ytterligare ryggradsdeformitet hos patienter med degenerativ skolios.
- Dekompressionskirurgi: Om nervkompression orsakar betydande smärta eller neurologiska symtom, kan dekompressionskirurgi utföras för att lindra trycket på nerverna. Vid degenerativ skolios kan den onormala ryggradens krökning leda till förträngning av ryggradskanalen eller kompression av nervrötter, vilket resulterar i symtom som smärta, domningar, stickningar eller svaghet i benen. Dekompressionsoperation innebär att man tar bort bensporrar, förtjockade ligament eller delar av kotorna som trycker på nerverna. Denna process hjälper till att vidga ryggmärgskanalen eller skapa mer utrymme runt de komprimerade nervrötterna, och därigenom minska eller eliminera de nervrelaterade symtomen. Dekompressionskirurgi kan utföras ensam eller i kombination med spinal fusion, beroende på svårighetsgraden av skoliosen och de specifika symtomen. Även om dekompressionskirurgi kan ge betydande lindring av nervsmärta och förbättra rörligheten, kanske den inte tar itu med den underliggande spinal instabiliteten, vilket är anledningen till att den ofta kombineras med spinal fusion för mer omfattande behandling. Återhämtningen från dekompressionskirurgi varierar, men patienterna upplever vanligtvis en förbättring av sina symtom relativt kort efter ingreppet.
Förebyggande av degenerativ skolios
Även om degenerativ skolios inte alltid kan förhindras, kan vissa livsstilsförändringar bidra till att minska risken för ryggradsdegeneration och bibehålla den allmänna ryggmärgshälsa:
- Regelbunden träning: Att delta i regelbunden fysisk aktivitet, särskilt övningar som stärker kärn- och ryggmusklerna, kan hjälpa till att stödja ryggraden och minska risken för degeneration.
- Hälsosam kost: En kost rik på kalcium och D-vitamin kan hjälpa till att bibehålla bentätheten och minska risken för benskörhet.
- Hållningsmedvetenhet: Att bibehålla en god hållning när du sitter, står och lyfter kan minska belastningen på ryggraden och hjälpa till att förhindra degeneration.
Sammanfattning
Degenerativ skolios är ett tillstånd som drabbar många äldre vuxna, vilket leder till smärta, obalans och andra komplikationer. Tidig diagnos och lämplig behandling kan hjälpa till att hantera symtom och förbättra livskvaliteten. Genom att förstå orsakerna, symtomen och behandlingsalternativen för degenerativ skolios kan individer vidta proaktiva åtgärder för att upprätthålla sin ryggradshälsa och minska risken för detta tillstånd.