Dagen innan mitt avsnitt började hade jag en riktigt bra dag. Jag kommer inte ihåg det så mycket, det var bara en vanlig dag, kände mig relativt stabil, helt omedveten om vad som komma skulle.
Jag heter Olivia, och jag brukade driva Instagram-sidan selfloveliv. Jag är också en bloggare inom mental hälsa med bipolär sjukdom och jag pratar mycket om stigmat bakom psykisk ohälsa. Jag försöker göra så mycket jag kan för att öka medvetenheten om olika typer av psykiska sjukdomar och se till att människor inser att de inte är ensamma.
Jag älskar att vara social, prata med andra människor som har samma sjukdom som jag och att vara lyhörd. Men under de senaste veckorna har jag inte varit med om någon av dessa saker. Jag gick helt utanför nätet och tappade fullständig kontroll över min psykiska sjukdom.
Använder ”brunnstekniken” för att beskriva effekten av psykiska sjukdomar
Det bästa sättet jag kan beskriva det är att använda den teknik som min mamma använder när hon förklarar psykisk ohälsa för vår familj och vänner. Det är hennes ”väl”-teknik – som i önskebrunnstypen. Brunnen representerar de negativa moln en psykisk sjukdom kan ge. Hur nära en person är brunnen representerar vårt mentala tillstånd.
Till exempel: Om brunnen är på avstånd, bort från mig, betyder det att jag lever livet till full. Jag är på toppen av världen. Ingenting kan stoppa mig och jag är otrolig. Livet är fantastiskt.
Om jag beskriver mig själv som ”bredvid brunnen” är jag okej – inte bra – men jag går vidare med saker och har fortfarande kontroll.
Om jag känner att jag är i brunnen är det dåligt. Jag är förmodligen i ett hörn och gråter, eller står stilla och stirrar ut i rymden, och vill dö. Åh, vilken glad tid.
Under brunnen? Den är röd kod. Kod svart till och med. Heck, det är ett kodsvart hål av elände och förtvivlan och helvetes mardrömmar. Alla mina tankar kretsar nu kring döden, min begravning, vilka sånger jag vill ha där, hela verken. Det är ingen bra plats att vara på för alla inblandade.
Så, med detta i åtanke, låt mig förklara varför jag valde ”Mission Impossible: Ghost Protocol” på alla.
Måndagen den 4 september ville jag ta livet av mig
Det här var ingen ovanlig känsla för mig. Men den här känslan var så stark att jag inte kunde kontrollera den. Jag var på jobbet, helt förblindad av min sjukdom. Som tur var gick jag hem och la mig direkt i stället för att agera efter min självmordsplan.
De närmaste dagarna var en stor suddighet.
Men jag kommer fortfarande ihåg några saker. Jag minns att jag stängde av mina meddelandeaviseringar eftersom jag inte ville att någon skulle kontakta mig. Jag ville inte att någon skulle veta hur dålig jag mådde. Sedan inaktiverade jag min Instagram.
Och jag älskade det här kontot.
Jag älskade att få kontakt med människor, jag älskade att känna att jag gjorde skillnad och jag älskade att vara en del av en rörelse. Men när jag bläddrade igenom appen kände jag mig helt och hållet ensam. Jag kunde inte stå ut med att se människor glada, njuta av sina liv, leva sina liv fullt ut när jag kände mig så vilsen. Det fick mig att känna att jag misslyckades.
Folk talar om återhämtning som detta stora slutmål, när det för mig kanske aldrig händer.
Jag kommer aldrig att återhämta mig från bipolär sjukdom. Det finns inget botemedel, inget magiskt piller för att förvandla mig från en depressiv zombie till en ljus, glad, energisk älva. Det finns inte. Så när jag såg folk prata om återhämtning och hur glada de var nu, det fick mig att känna mig arg och ensam.
Problemet snöade in i den här cykeln av att vilja vara ensam och inte vilja vara ensam, men i slutändan kände jag mig fortfarande ensam eftersom jag var ensam. Ser du min situation?
Men jag kan överleva och jag kommer tillbaka
Allt eftersom dagarna gick kände jag mig mer och mer isolerad från samhället men livrädd för att återvända. Ju längre jag var borta, desto svårare var det att gå tillbaka på sociala medier. Vad skulle jag säga? Skulle folk förstå? Skulle de vilja ha tillbaka mig?
Skulle jag kunna vara ärlig och öppen och verklig?
Svaret? Ja.
Människor nuförtiden är otroligt förstående, och speciellt de som har upplevt samma känslor som jag. Psykisk ohälsa är en mycket verklig sak, och ju mer vi pratar om det, desto mindre stigma blir det.
Jag kommer att återvända till sociala medier snart, med tiden, när tomrummet lämnar mig ifred. För nu kommer jag att vara det. Jag kommer att andas. Och som den berömda Gloria Gaynor sa, jag kommer att överleva.
Förebyggande av självmord:
Om du tror att någon löper omedelbar risk att skada sig själv eller skada en annan person:
- Ring 911 eller ditt lokala nödnummer.
- Stanna med personen tills hjälp kommer.
- Ta bort alla vapen, knivar, mediciner eller andra saker som kan orsaka skada.
- Lyssna, men döm, argumentera, hota eller skrik inte.
Om du tror att någon överväger självmord, eller om du gör det, skaffa omedelbar hjälp från en hotline för kris eller suicidförebyggande. Prova National Suicide Prevention Lifeline på 800-273-8255.
Olivia – eller Liv för kort – är 24, från Storbritannien och en bloggare om mental hälsa. Hon älskar allt som är gotiskt, speciellt Halloween. Hon är också en stor tatueringsentusiast, med över 40 hittills. Hennes Instagramkonto, som kan försvinna då och då, finns här.
